Cecilia Uddén, Sveriges Radios lysande korrespondent i Mellanöstern, intervjuades tidigare i år i tv-programmet ”Min sanning”. Det visade att hon är bra i tv också.
Hon sa en sak om vuxna och barn som fick mig att tänka.
Och det var inte den fortfarande lika sorgliga historien om den palestinska mamman som förlorade tre av fyra döttrar under flykten över Medelhavet. Utan en mera alldaglig observation av vårt liv i Sverige, vuxna och barn.

Hon berättade nämligen hur hon på en buss i Stockholm sett och hört en mamma och hennes dotter samtala på arabiska.
”Mamma, den damen är från Egypten”, sa flickan.
”Varför tror du det”, sa mamman.
”För att hon såg mig, mamma!”
Den lilla arabiska flickan hade under sin korta tid redan hunnit göra en viktig analys av oss svenskar. Vi ser inte barn.

Det är en sak som jag också ofta har tänkt på. Hur ointresserade vuxna svenskar är av barn, andras barn alltså. Det är väldigt sällan de möter barnets blick på ett sätt som signalerar att vi har sett varandra.
Gör experimentet: Möt ett litet barns blick, se honom eller henne rakt in i ögonen och le lite! Det är verkligen värt besväret. Barnet kommer att bli överraskat men förtjust, och förhoppningsvis också du.

Denna försiktighet, denna ovilja att ta risken att få kontakt med en annan människa är nog tyvärr typisk för oss svenskar och handlar förvisso inte enbart om barn.

När jag bodde i Huskvarna och var ordförande i föräldraföreningen i den skola där mina tre döttrar gick sina första skolår, lärde jag mig en viktig sak. Fast åren har gått och dom nu är stora, minns jag fortfarande denna lärdom.

Den kom från en före detta polis, som turnerade runt med ett enda enkelt budskap. Det handlade om hur vuxna människor kunde göra storverk i det tysta genom att bry sig om andras barn. Barn som annars kunde ha hamnat snett.
”Den lärare eller fritidspedagog, som lyckas rädda ett enda barn från att hamna i kriminalitet, sparar lika mycket pengar åt samhället som han eller hon kostar i lön under hela sin yrkeskarriär”, predikade han.

Ett enda barn, alltså. En ung människa. Någon som av ett olyckligt öde fötts till en uppväxt utan den vuxenkontakt som är så avgörande för hur det ska gå för oss i livet.
Att öppna sitt hjärta, och kanske sitt hem, för honom eller henne räddar alltså inte bara ett liv. Det handlar också om en himla massa pengar för samhället.

Det där budskapet tog jag med mig när jag gjorde besök i klasserna och berättade om föräldraföreningens verksamhet. Utan att skriva föräldrarna på näsan eller prata om att spara samhällets pengar, påminde jag om hur viktigt det var att inte bara hålla koll på sina egna barn, utan också lära sig känna igen och bry sig om klasskamraterna.

Jag vet inte om de besöken gjorde någon nytta, och kan inte heller hävda att jag själv gått i den före detta polisens fotspår och räddat några barn.
Men jag tror absolut att det han sa var sant, och att det fortfarande är det, kanske mer nu än då.
Se barnen! Prata med ungdomarna! Grip in! Det är mycket bättre än att skaka på huvudet och gnälla om att uppfostran var mycket bättre förr.

Man kan öva sig genom att då och då på bussen möta ett litet barns blick. Han ­eller hon kommer att bli överraskad. Du också.
Att barnets mamma kommer att se misstänksam ut och undra om du är pedofil är en risk man får ta.
Målet är att det en dag känns helt naturligt i Sverige med samtal mellan vuxna och barn som inte känner varandra.