I hennes ställe hade jag valt att uttrycka mig lite rakare. Till exempel: ”Jag tycker inte om att du säger emot mig”, ”Jag är livrädd för att du har framfört dina åsikter till andra undersåtar och att de eventuellt ska hålla med dig”, ”Personligen är jag emot alla typer av förändringar”, ”Jag vet att jag är en svag ledargestalt och jag tar ut det på alla som kritiserar mig” eller ”Om jag nu säger att du har samarbetssvårigheter så är det kutym att du darrar av skräck och blir så rädd för att förlora ditt arbete att du aldrig mer vågar knysta om orättvisor”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det hade varit rakare, mer av en diskussion. Istället ska vi slösa tid och kraft på tjafs. Är det hon eller jag som har samarbetssvårigheter? Vad betyder ordet? Kan man slänga sig med ett sådant ord bara för att det alltid fungerat som nedsättande och egentligen är ett kodord chefer emellan? Vad är det egentligen för fel på en person som har samarbetssvårigheter?
Det finns all anledning att diskutera förförståelsen. Associerar ordet till ”bråkig”, ”Zlatan”, ”Donald Trump” eller till uppviglare, uppkäftig, extremfeminist? Eller är det så enkelt att ordet blivit ett vanligt översittargrepp när man vill få tyst på någon framför allt någon som är kaxig?
Det hör till saken att fler chefer under åren har gett mig samma epitet, men denna gång känner jag mig varken chockad, ledsen, ångerfull eller ens förtryckt. Jag oroar mig inte för konsekvenserna. Jag smuttar på mitt blaskiga automatkaffe och funderar på om inte det här ögonblicket kan kallas mikroperspektiv av världsordningen (i alla fall den västerländska). Speciellt med tanke på de fantastiska människor jag träffat de senaste veckorna som alla på ett eller annat sätt borde ha krossats, mosats, gått sönder av nya asyllagar, betongbyråkrati, Malmöpolisen, alfahannar, härskare och småpåvar, men som ändå står på benen och organiserar sig. Dessa ljuvliga personligheter har förmodligen etiketterats likadant. Någon har förmodligen även sagt till dem att de har ”samarbetssvårigheter”, är ”out of control” eller är ”körda”.
Jag tänker att det inte är mig det är synd om.
I all enkelhet beslutar jag mig för att reclaima samarbetssvårigheter. Jag ska trycka upp t-shirts och dela ut till alla besvärliga människor som dagligen får höra att de ligger samhället till last. Alla arbetslösa, hemlösa, tiggare, invandrare, flyktingar, hbtq-personer, bohemer, konstnärstyper, PK-fascister, sjuka, losers, drogberoende, psykiskt svaga, svaga på det hela taget, needy, barn, pensionärer (som bara kostar pengar), lågutbildade, funktionsvarierade ... What ever.
Run for president! Vi är många fler än de som kallar oss losers!
Om man googlar ordet” härskarmentalitet” kommer det upp flera sajter med rubriken ”dysfunktionella relationer” och det kan givetvis också gälla relationen mellan chef och anställd precis som det kan gälla den mellan makthavare och folket. Därefter kommer Berit Åhs fem härskartekniker som knyts till könsmaktsordning och feminism: Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam. Under åren har även orden härskarteknikerna objektifiering och hot om våld lagts till. Det har alltid sett ut så här – kungar vs torpare, vita vs svarta, män vs kvinnor, gamla vs unga, EU vs övriga världen, och så vidare. Håll pöbeln i schack, för böveln! Ord som förtrycker, ord istället för en örfil, ord som läxar upp. Om världens ledare uppviglar folkgrupper i det ena eller andra syftet och sedan står och spottar fulord på varandra – vad säger det åhörarna? Det är bara att ge sig på den som står närmast och banka skiten ur den för säkerhets skull.
I det specifika fall som nämndes ovan handlar det om två vita medelålders kvinnor med mer eller mindre makt, som båda satts att vara förebilder för många unga flickor med mer eller mindre psykisk ohälsa och mer eller mindre lite pengar på fickan (i vissa fall inte en krona).
Just denna kontradiktion gör mig förlamad. Antingen håller jag tyst om orättvisorna och får behålla mitt jobb, eller så vågar jag säga emot och är en förebild för nästa generation kvinnor så att de ser att det lönar sig att höja sin röst. En gisslansituation som jag tagit upp för analys i gruppen ”Mentorskap för mod”. Dit kan människor som tryckts till och hånats av diverse dåliga chefer, osynliga maktstrukturer eller patriarkala system hämta kraft och råd från människor som överlevt, som inte gett upp. Dessa människor som är på gränsen till sammanbrott stödjer dem som fått sammanbrott.
En vän undrar om jag verkligen tror att jag kan förändra världen.
Jag svarar ja, vad ska jag annars göra? Det är barn som drunknar i Medelhavet och här sitter vi och diskuterar vem som har samarbetssvårigheter. Jag tänker att det är i alla fall inte jag.
