Det pågår en diskussion i cyberrymden. På ena sidan står identitetsvänstern: hbtq-personer, etniska minoriteter, feminister. På andra sidan står den traditionella vänstern som menar att klassbegreppet måste vara det viktigaste analysverktyget. På en tänkt läktare sitter liberaler och mumsar popcorn.

Diskussionen har i någon mån föranletts av att den traditionella vänstern plötsligt har kritiserats underifrån, av grupper som den trott sig företräda: när Liv Strömqvist ägnar ett album åt ”det som brukar kallas det kvinnliga könsorganet” kommer transpersoner och säger: ”Jamen, vårt könsorgan då?”

Jag vill inte förminska någon av sidorna i debatten. När jag läser inläggen kommer jag gång på gång på mig själv med att hålla med föregående talare. Jag har all respekt för den normbrytare som anser sig osynliggjord och åsidosatt av vit-cis-hetero-mans-paradigmet. Jag lider likväl med den debattör som, ärligt och uppriktigt, försöker föra ett resonemang om strukturer och hela tiden råkar glömma bort någon minoritet som faller utanför ramarna.

Framför allt kan jag inte släppa känslan av att folk medvetet missförstår. Särskilt gäller detta när det kommer till den värld där jag själv har mitt hjärta: humorn.

Här kommer min brandfackla i debatten: jag tycker att folk har för lite humor.

När ståupparen Erik Löfmarck skämtar om folk som använder ordet ”negerboll” använder han ordet ”negerboll”. I samma ögonblick reser sig en rasifierad kvinna i publiken och går ut. Det är hon i sin fulla rätt att göra, men då missar hon också slut-poängen.

Jo, jag vet att det är lätt för mig som vit heterosexuell cisman att tycka att utsatta grupper borde rycka lite mer på axlarna åt skämt, men jag tycker det likafullt. Jag är helt övertygad om att vi alla borde börja hantera skämt lite mer som skämt och lite mindre som indignations-objekt.

Ännu mer än rycka på axlarna åt skämt borde vi försöka förstå dem. Skämt är nämligen – liksom alla andra konstnärliga uttryck – tolkningsbara. De slår inte nödvändigtvis åt det håll som det ser ut som. Det ligger liksom i skämtets natur att vara tvetydigt.

Ingen går på teater och ropar: ”Men det där är ju inte ett riktigt slott! Det är ju bara en målad pappersvägg!” Däremot är det helt legitimt att gå på ståupp och ropa: ”Han sa n-ordet! Han är rasist!”

Det här gäller verkligen inte bara identitets-vänstern. Är det några som går upp i hysterisk brygga av ett grovt skämt så är det de annars så svalt liberala liberalerna. 

Inför valet 2006 gjorde Pontus Lundkvist serien ”Golfar-upproret”, en burlesk fantasi om hur moderater går bärsärk på sjukpensionärer, knackar dörr och tvingar folk att ange ”tärare” och veganer. Till tonerna av ”Hoppa hule hule” avrättar de folk som bär skatte-finansierade glasögon och utropar: ”Fredrik Reinfeldt kommer att bli stolt & kåt”.

I albumet Full sysselsättning presenterar Lundkvist fem och en halv sida med ”Uppretade borgares greatest hits”: kommentarer från Twitter och diskussionstrådar där blått folk envisas med att se Lundkvists groteskfresk som ett seriöst avsett debattinlägg.

Humor är ett beprövat verktyg för att lyfta allehanda frågor: samhälleliga, politiska, existentiella. Ironins tvenne eggar gör att man kan säga emot sig själv, erkänna sitt tvivel och håna både sin motståndare och sin egen grupp – allt inom ramen för en oneliner. Det är en ventil där idéer kan prövas genom att man drar de mest absurda konsekvenserna ur dem.

Man måste inte tycka att ett skämt är smakfullt. Många skämt är till sin natur smaklösa. Det beror nio gånger av nio på att de kommenterar en smaklös värld.

Man måste inte tycka ett skämt är roligt, men man måste faktiskt göra sig ansträngningen att avläsa det. Allt annat är intellektuellt ohederligt. Och man gör alldeles för lätt sig själv till åtlöje.

För övrigt...

... anser jag att folk bör sluta sätta citationstecken när de inte gillar meningsmotståndares åsikter: ”komiker”, ”expert”, ”konstnär”. En murare är en murare även om hen gör fula fasader.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.