Visserligen är det väl framför allt höger­extrema hatsajter som använder ordet ”godhetsknarkare” om dem som engagerar sig för flyktingar – men misstänkliggörandet av godheten når längre än så.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hon vill känna sig behövd.

Hon vill ha någonting tillbaka.

Hon har inte skaffat sig ett liv, nu fyller hon tomrummet med ideellt arbete.

Är det inte manipulativt, kolonialt, att vilja hjälpa?

Det är ingen tillfällighet att jag skrev ”hon”, för i skottgluggen i hånet mot godheten står medelålders och äldre kvinnor.

Vi har de riktigt grova exemplen, Katerina Janouchs påhopp på Rossanna Dinamarca när Rosanna stödde de afghanska ungdomarnas demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm, ”Trappan är bättre än Tinder” – alltså: Rosanna satt där för att ragga. Det ingår i en berättelse där ”batikhäxor”, det vill säga vi medelålders vänsterkvinnor, påstås jaga ”afghansnabel”.

Det är en människosyn så vidrig att den är svår att bemöta.

Återstår det gamla ordspråket: Av sig själv känner man andra.

Om vi lämnar de grövsta påhoppen därhän framstår ändå hånet mot godheten i en obehaglig dager.

Tanken att hon vill känna sig behövd, få bekräftelse och så vidare förutsätter att idealet skulle vara ett helt oegennyttigt engagemang, där man inte får någonting tillbaka.

Sådant är sällsynt på jorden. Det är en fläkt av himlen och uppstår i extrema situationer då kärleken eller medkänslan blir starkare än den egna livsdriften. Det kan vara föräldrar som svälter ihjäl för att de ger det lilla som finns åt barnen. Det kan vara den som år efter år vårdar en aggressiv dement livskamrat.

Det kan vara en god vän till oss, som förgäves försökte rädda sin fru ur ett brinnande hus och skadades så svårt att han fick livslånga, grava funktionshinder.

Hundar är de varelser som oftast visar denna kärlek, den fullständiga hängivenheten för en annan.

Det säger sig självt att varaktigt, vardagligt ideellt engagemang sällan når denna Kristus-nivå – och det är helt i sin ordning.

Jag är själv föreningsmänniska och älskar ideellt arbete. Självklart vill jag ha något tillbaka – och får det också: gemenskap, sammanhang, goda skratt, bekräftelse, känsla av mening… Listan kan göras lång.

Varför ska just vi medelålders kvinnor avkrävas en fullständig osjälviskhet?

Och när en kvinna grips av moderskänslor och verkligen släpper in en ung flykting i sitt liv – då hånas det än mer.

Alla mänskliga relationer innehåller risken att någon blir utnyttjad, någon ”vill mer”, någon blir övergiven.

Människan är sårbar.

När vi byter ut ordet välgörenhet mot solidaritet blir vi varse ömsesidigheten. I dag hjälper jag dig, i morgon hjälper du mig.

Åter ett gammalt ordspråk: När den blinde bär den lame kommer båda fram.