När elfte september-attackerna skedde 2001 och i princip hela min omgivning valsade med i USA-nationalismen, kändes något fel. Men jag förstod inte vad, jag kunde inget om politik. För att ändra på det började jag läsa statsvetenskap på universitetet. Till min förundran var många lärare oengagerade, och studierna ofta verklighetsfrånvända. En gubbe var ökänd för att han varje år visade samma handskrivna nötta overheadanteckningar. Samma sak hände, fick jag höra, den 12 september 2001. En händelse som man då kunde ana – och nu vet vi – skulle förändra världspolitiken i grunden behandlades som irrelevant på den plats där man skulle studera hur världen fungerade.
Jag undrar hur det ser ut där idag, har de livliga debatter om Nato och säkerhetspolitik? Eller gör de som större delen av den svenska befolkningen: njuter av vårsol, ställer in disken och scrollar på telefonen medan Socialdemokraternas ledning bakom stängda dörrar tar ett beslut som man kan ana kommer att förändra den svenska säkerhetspolitiken i grunden?
Ett par år senare läste jag en kurs i folkmordsstudier i Köpenhamn. Där fanns motsatsen; en lärare som berättade om människor han själv träffat, som solidariserade sig med utsatta, som ville väcka studenter till liv och kamp, och som försökte använda akademin för att stoppa folkmord. I förbifarten en dag berättade han om en bok han skrivit i slutet av 1980-talet, där han jämförde Nazi-Tyskland med de som utvecklade kärnvapen och de som var beredda att använda dem. ”Folk säger ’det går inte att jämföra X med Förintelsen’”, minns jag att han sa, ”men det går så klart att jämföra vad som helst, för att se vad vi kan lära”.
Han gick bort några år senare. Men hans ord kom tillbaka till mig nu, när Sverige tycks på väg in i Nato, som har som strategi att kunna använda kärnvapen först. Har vi något att lära av hans jämförelse idag? Håller vi på att gå med i en allians som har en folkmordsmentalitet, där det går att dra paralleller till Nazi-Tyskland? De frågorna letar jag svar på i veckans tidning.