Henning tänker: ”Jag ville inte vara en man som tittar på vilken kvinna som helst.”

Ändå vänder han sig och stirrar på hennes gungande skinkor när kvinnan gått förbi. Inombords rasar han när det visar sig att hon sett hans blick.

”Hon måste trott att jag var en vanlig kroppsfixerad man, en som inte tålde att en tunnklädd kvinna kan säga hej till honom utan att tro att det skulle bli sex av det”.

I bilen sladdar han sedan våldsamt iväg på grusvägarna och skriker ”Jävla kärring”.

Femtioåriga Henning är huvudpersonen i Geir Gulliksens nya roman ”Bli snäll igen”, som i vår förhoppningsvis kommer att väcka heta diskussioner kring könsroller, sexualitet och relationer.

Hennings plan för att slippa den jobbiga mansrollen är nämligen drastisk: Kåt och förvirrad bestämmer han sig för att helt sluta med kvinnor och satsa på män.

Äntligen ska han slippa de sexiga kroppar som gör honom till en ”sån man” som tittar på kvinnor på ett ”sånt sätt”. Han ska bli homosexuell och därmed fri.

”Politisk vald lesbiskhet” var något som mina radikalfeministiska kompisar experimenterade mycket med runt 00-strecket. De ockuperade grävskopor och djupanalyser av patriarkala förtryck. Det heterosexuella parförhållandet – en arena för mäns makt. Inte konstigt då att mina vänner försökte spränga sig loss och experimentera med kvinnosex.

2016 gav Mian Lodalen till och med ut en behändig guide: ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk”, om fördelarna med att leva samkönat. Därpå åkte hon ut på turné och föreläste i hela landet om hur det hela kunde gå till.

Mer provocerande är det däremot att läsa om den 50-åriga reklamaren Hennings liknande relationsprojekt. Kvinnor som väljer bort män löper mindre risk att bli utsatta för våld. Män som väljer bort kvinnor och istället väljer män löper större risk för att utsättas för våld. Därför går det inte att – som Henning tror –  rakt av jämföra kvinnor som ”byter sida” med hans eget frihetsexperiment.

Att Henning beskyller kvinnorna för den otillfredsställande mansrollen håller inte heller riktigt som maktanalys. Han kommer inte att bli fri från sig själv för att han slutar ha flickvänner.

Men trots att han är en halvintellektuell bock har Henning ändå verkligen poänger i sina frågor. Vad är ett progressivt manligt begär? Varför har vi inte sett fler heterosexuella tvåbarnsfäder åtminstone experimentera lite i sina könsroller, för att få tillgång till fler av sina sidor och begär?

Jag längtar intensivt efter de diskussioner som Geir Gulliksens och hans krisande Henning kommer att leda till. Jag tror att nämligen att det kryllar av män med lager av problematiserande blickar på sig själva.

Män som vill slippa att bli sedda som typiska män.