Idag har det hänt igen. Jag har pratat med två personer som tackade för att de lever i Sverige och att de precis i detta nu fått en fantastisk hjälp av sjukvården. En med en avsliten lårmuskel från ett skidfall och en med astma och lunginflammation och svårt att andas. De ringde SOS och vårdcentralen ... fick hjälp. Blev proffsigt bemötta av kunniga människor.
Systemet fungerar. Visst händer det att vårdpersonal missar sjukdomar och allt blir försent. Men för det mesta har vi en fantastisk sjukvård. Lägg till – GRATIS!
Jag har precis kommit hem från en yogaresa i Indien. Här får man perspektivbyte så det brakar. Helena och jag lärde känna några bybor på stranden som tillhör vårt hotell. De lever i byn bakom turistbubblan och har tillstånd att hyra ut solstolar och parasoller till oss turister. Säsongen är kort och förra årets regn ville aldrig sluta, så det gäller att samla in så mycket pengar det går innan hettan och nästa regnperiod börjar.
Hamima kom oss extra nära. En kvinna på 43 år som är ensamstående med tre barn. Hon gör fantastiska fruktsallader som hon säljer till dem som tillbringar sin lediga tid vid havet. Vi köpte varje dag. Blev korttidsvänner. Samtalade på engelska. Nosade på varandras liv. Systerskap uppstod.
Hon är muslim. De är inte så synliga i det indiska samhället. Men Hamina är stark. En överlevare. Polion hon fick när hon var två år har gjort henne förlamad i höger arm och ben. Fruktsalladen under två månaders turism blir därför en livsviktig inkomstkälla. Mannen lämnade henne för sex år sedan. Men trots skammen är hon tacksam över det. Han drack och slog henne i huvudet med stora stenar, vilket gett henne ständig huvudvärk. Nu har hon en varig inflammerad tand. Hon klagar inte. Inget gnäll. Men det finns inga marginaler med tre barn i skolan. För i Kerala går både flickor och pojkar i skolan. Och det är gott det.
Helena och jag gav henne 4 000 rupies. Det är inte mer än 550 kronor, men det fick henne att andas ut. För här gäller det att hålla sig frisk och arbetsför. Här går det inte att ringa SOS eller vårdcentralen och bli gratis omskött. Jag skojade lite med henne och sa att vi gärna kommer hem till henne och får oss en kopp Masala chai som tack. Hon svarade att hon inte vågade fråga om vi skulle vilja det. Men vi jublade och bestämde att ses nästa kväll när barnen kommit hem från skolan.
Vi kom till den enklaste boning men Hamima var mycket stolt. Riktiga golv. Stället hon bodde på förut hade bara jordgolv. Hon öppnade sitt enda skåp och visade stolt sin andra klänning. En svart med glitter på. Alla sov i samma säng. Inga lakan. Sex barn fanns där, hennes och broderns och så systerns son som blev övergiven när systern dog.Ett bord fanns i rummet och där blev vi nu till vår överraskning serverade en fantastisk måltid. Masala chai därtill förstås. Vi var gäster och hon slog på stort.
Vi har gett lite av vårt överflöd och hon har gett värme och perspektiv. Inget gnäll. För som Mona Berger skrev på Facebook -häromdagen. Att gnälla är som att gunga gungstol. Man gör nåt … men man kommer ingenvart. Jag skrattade högt för mig själv och tackade för den insikten. Må den hålla i sig lääääänge.
