”Det är absolut ingen fara att sitta hemma och skriva om dagarna”, svarade han.
Jag tycker lite synd om honom som har en sådan romantiserad bild av vad en skribent gör och att han kom med sitt tvärsäkra svar utan att ens fråga hur mina arbetsdagar ser ut.
Han kanske på allvar tror att det finns författare som sitter hemma och flexar fingrarna och skriver stämningsfulla epos om himlen som möter havet eller om när regndroppen långsamt träffar ett nyutslaget rosblad? Det är nästan lite fint och charmigt.
Men om han bemödat sig om att fråga så hade jag kunnat berätta att bara den här veckan är jag med i två direktsändningar i teve, en radioinspelning, två scenframträdanden. Förra veckan var det bara en direktsändning och en radioinspelning. Veckan innan det var det TRE direktsändningar och veckan innan det var jag under två dygn med i Rix fm, TV4, SVT och P1.
Men att åka runt och tramsa i direktsändning är väl ingenting, kanske du tänker. Nä, måhända inte. Om man är frisk. Och ni ska veta att jag utöver det skriver minst två texter om dagen. Plus längre essäer och böcker.
Anamnes, är tydligen ett viktigt ord på läkarlinjen. Jaha, men varför ställer läkarna så sällan några frågor då? Varför undrar de ingenting om ens hela sjukdomsbild? Eller hur man verkligen mår?
När jag nyligen gick in på min journal såg jag att en läkare skrivit ”patienten opåverkad”.
Och det efter ett läkarbesök då jag känt mig helt desperat för att jag mått så dåligt. Känner läkarna verkligen inte till att sjukdom inte alltid syns? Eller att man ofta mobiliserar all upptänklig energi för att klara av sitt jobb för att sedan kollapsa när man kommer hem?
Borde inte läkarna även prata med familjemedlemmarna för att få en helhetsbild av hur patienten mår?
Eftersom jag är en författare ”som sitter hemma och skriver hela dagarna” så passade jag under en av de där ”lugna” skrivdagarna på att intervjua mina anhöriga om min sjukdom. Svaren ligger väldigt långt ifrån ”patienten oberörd”.
Anhörig 1: ”Folk fattar nog inte att du måste gå och lägga dig klockan sju för att orka, att du inte orkar med sådant som alla tycker tillhör ett vanligt liv som resor och vara ute sent.”
Anhörig 2: ”Folk fattar inte hur mycket du kämpar och att du mår mycket sämre hemma än ute på stan. Att du hela tiden måste vila och fake it til you make it när du är utanför hemmet. De tror att du är så där pigg som du ser ut på instagram. De fattar inte att du efter en jobbdag är så trött att du inte orkar göra någonting dagen efter. Läkarna måste få reda på hur du verkligen mår under en längre period, de kan inte bara utgå från blodproven en viss dag.”
Anhörig 3: ”Du är ofta utmattad eller har ont i magen eller är utsvulten eller drabbad av en biverkning från någon medicin, ofta ett par av tillstånden i kombination.”
Anhörig 4: ”Du har ett så begränsat liv, du måste planera dina dagar och hushålla med energin, och sömnen. Du kan inte göra allt du vill. Du orkar inte.”
Men det finns positiva saker också, som mina två yngsta barn som tycker att det är mysigt att jag så ofta är hemma och dessutom älskar de ”strumamaten”, det vill säga mazarinerna, pommesen, bean, godisbilarna.
Fick jag välja skulle jag aldrig välja bort sjukdomen, för den har i allra högsta grad gjort mig till en trevligare och bättre människa som har fått större förståelse för andras tillkortakommanden.
