29 december 1989 blev Vaclav Havel landets nye president. I oktober året därpå gästades han av Lou Reed som var utsänd av Rolling Stone för att göra en intervju. Under samtalet räckte Havel över en liten handskriven bok till Reed, tjeckiska översättningar av Velvet Underground: ”Det fanns bara 200 exemplar, de var farliga att äga. Folk kastades i fängelse för den här bokens skull. Nu har du en av dem. Håll tummarna för oss, Lou”.
Sa Vaclav Havel.
Lou Reed dog 27 oktober i år. På lördag i nästa vecka hyllas han på Spira i Jönköping. Av Ebbot!
Jag var i Prag på våren -91. Staden hade fortfarande inte riktigt vant sig vid sin nya frihet, turisterna lyste med sin frånvaro. En sen fredagkväll vandrade jag ensam utmed Moldaus kajer när jag plötsligt hörde musik från en förtöjd pråm.
Vad fasiken?
Det är ju Velvet Underground! Jag gick ner för trappan, över landgången – och där stod de! Lou Reed sjöng, John Cale gned frenetiskt på sin fiol, Maureen Tucker dunkade trumskinnen. Nico stod vid sidan av scenen och rökte...
Nej, det var förstås inte på riktigt. Men soundet var identiskt med Velvet från 60-talet.
Jag snackade med bandet efteråt. De hade alla föräldrar som lyssnat på Velvet och Lou Reed när de var förbjudna i Tjeckoslovakien, när kommunistregimen hade stämplat rockmusiken som dekadent och samhällsomstörtande. Att imitera deras sound var en hyllning till friheten.
The Velvet Revolution – vilket kongenialt begrepp!
Lou Reed var ingen utslätad artist, han hade en tydligt politisk agenda. När Vaclav Havel fick frågan om att ställa upp på en intervju var villkoret att det var Reed som skulle göra den. Den finns för övrigt att läsa i boken Between thought and Expression utgiven av Viking 1992. Tillsammans med utvalda texter och poem av Lou. Det är en fantastisk bok som jag läst mycket i sedan slutet av oktober. Nu väntar jag bara på att de stora musiktidningarna, typ Uncut och Mojo ska komma med sina minnesnummer.
Mina egna Reed-minnen kommer från tidigt 70-tal, jag upptäckte Lou genom David Bowie som var min husgud vid den tiden. Bowie, som var och är ett stort Velvet-fan, tog sig an Reed som hade en svajig och drogkantad solokarriär och bjöd honom till London där han producerade Transformer, plattan som blev Reeds enda kommersiella succé.
Ni har säkert hört Walk on the Wild Side, låten som handlar om de vinddrivna transsexuella individer som fann en plats och viss förståelse i Andy Warhols Factory. I första versen möter vi Holly som just kommit till New York:
”She plucked her eyebrows on the way, shaved her legs and then he was a she...”
Och refrängen med ”and the colored girls go doo-doo-doo...”
Reed följde upp skivan med temaalbumet ”Berlin” som floppade rejält men som för några år sedan framfördes live och filmades av Julian Schnabel och som påpassligt repriserades av SVT i förra veckan. Heders!
Till Reeds andra kompositioner kan läggas Metal Machine Music, fyra LP-sidor med distorsion och allmänt oväsen och New York som gav honom ”borgmästarens nycklar” i en hedersbetygelse från staden där han levde sitt liv.
En av hans sista konserter i staden genomfördes i Central Park, tillsammans med hustrun Laurie Anderson.
Instrumenten var hundvisselpipor – ingen utom hundar kunde höra något...
Ebbot lär vi däremot höra.
Hans succé i Så mycket bättre är formidabel och välförtjänt. Jag hoppas förstås att det blir ”a perfect day”...
