Det hör alltså till tillvarons ironier att troende och icke troende står på samma kunskapsgrund. Det är bara de obevisbara slutsatserna som skiljer dem åt.

Således finns ingen neutral position vad gäller livsåskådningar. Ingen av oss är fri från värderingar. Ingen av oss lever utan hypotetiska slutsatser om det vi inte vet och inte kan veta.

Detta gäller inte bara individer utan all mänsklig verksamhet, inte minst skolan.

För en tid sedan besökte utbildningsminister Anna Ekström (S) den kristna friskolan LM Engströms gymnasium i Göteborg. Hon sa då bland annat följande:

— Det är en viktig princip att undervisningen i den svenska skolan skall vara fri från konfessionella inslag.

Jag var inte där, så jag utgår från ett referat i Kyrkans tidning nr 36. Enligt referatet sa Anna Ekström också följande:

— Min inställning och Socialdemokraternas inställning är att vi inte vill se religiösa inslag inom skolans ram.

Det första uttalandet är helt oproblematiskt. Att undervisningen skall vara fri från konfessionella inslag är vad som gäller enligt skollagen. Gudstjänster och trosundervisning ska ske utanför skoltid och vara frivilligt för eleverna.

Ekströms andra uttalande pekar i en mer problematisk riktning. Hon och socialdemokraterna vill helt förbjuda konfessionella skolor.

Det är problematiskt eftersom ett förbud även skulle gälla judiska och kristna skolor när syftet bakom den generella retoriken är att komma åt de muslimska friskolorna.

Därför har Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet tillsatt en utredning som undersöker möjligheterna att förbjuda nyetablering av konfessionella friskolor. Då kommer man åt muslimerna utan att behöva säga det högt. Snyggt är det inte. Särskilt inte från politiker som ivrigt hävdar att staten ska vara religiöst neutral.

Men vad innebär det att vara religiöst neutral? I skoldebatten tycks många mena att religiös neutralitet betyder så lite religion som möjligt och helst ingen alls. Men det är inte en neutral ståndpunkt utan ett konfessionellt ställningstagande.

Det är bra att vi har en gemensam läroplan för alla skolor i Sverige. Det är bra att läroplanens religionsämne är ett kunskapsämne och inte ett trosämne. Men det är också bra att det finns skolor som utanför skoltid möter andra religiösa och kulturella behov än de stat och kommun väljer att tillgodose.

I Sverige råder forfarande uppfattningen att religiösa och kulturella minoriteter är övergående problem. Förr eller senare, helst förr, förväntas alla anpassa sig till sekulariserad svensk standard.

Så kommer det inte att bli. Enhetskulturens tid är sedan länge förbi.

Staten kan förbjuda konfessionella friskolor, men inte konfessionell undervisning utanför skolan.

I skolan gäller skollag och läroplan.

I skolan kan Skolinspektionen ingripa.

Utanför skolans lokaler gäller varken skollag eller läroplan och Skolinspektionen kan inte ingripa om barn indoktrineras till intolerans.

Ett förbud mot konfessionella friskolor exkluderar och alienerar minoriteter från samhällsgemenskapen. Det är så mycket bättre att inkludera dem.

Det är tufft att tillhöra en religiös och kulturell minoritet, både för barn och föräldrar. En konfessionell friskola kan förmedla igenkännandets trygghet. Majoritetssamhället möter barnen i alla fall.

Konfessionella friskolor är också bra för samhället eftersom de tillför andra synsätt och andra prioriteringar. Men som alltid är det lätt att stirra sig blind på mångfaldens problem och söka efter syndabockar.

I förrgår var det judar och katoliker. I går var det finnar och pingstvänner. Idag är det muslimer och ”livets ordare”. Vilka blir det i morgon?

Det är alltid den senaste gruppen invandrare och den senast etablerade religiösa rörelsen som ses som farlig. Men det går över. Det enda som inte tycks gå över är det märkliga förhållandet att majoriteten alltid finner en ny minoritet att vara rädd för.