VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

När jag analyserat klart är jag ändå redan hopplöst akterseglad. I den virala världen är inget så gammalt som gårdagens hashtag och inget framstår lika patetiskt som att vara sist på bollen (I mitt eget huvud. Troligtvis är det ingen av närmast sörjande Instagramföljare som bryr sig).

Med #metoo var det annorlunda. Jag kände direkt att jag måste haka på. Engagera mig nu, stötta, visa min digitala omgivning att jag minsann är en medveten modern man som kan rannsaka mig själv och min roll i att upprätthålla den destruktiva grabbkultur som förpestar tillvaron för 50 procent av befolkningen. Ingen tid att förlora!

Men som vit cis-man är det, med rätta, snårigt att ta ställning i sociala frågor online. Säg för mycket och riskera att stämplas som hycklande godhetsapostel. Säg ingenting och anklagas för att bidra till tystnadskulturen.

Jag ringde min flickvän, som själv hade delat med sig av en fruktansvärd #metoo-berättelse på Facebook, om råd för hur jag skulle agera. Hon tyckte jag lät nere. Hon tröstade och peppade. Tyckte inte jag skulle posta under #ihave – männens hashtag där de erkänner sina övertramp mot kvinnor –  eftersom den fått massiv kritik för att män återigen hittat ett sätt att stjäla rampljuset.

– Nähä, inte det, men vad ska jag göra då? gnäller jag.

– Men vänta lite nu … stopp, stopp, stopp. Vafan håller vi på med? säger hon.

– Hur kommer det sig att jag stöttar dig när hela den här grejen handlar om mäns våld mot kvinnor. Det är ju för fan inte synd om dig!

Vi skrattade lite åt den absurda situationen. Hur lätt det är att falla in i inpräntade könsroller – kvinnan som vårdar och stöttar mannens sargade ego – och i förlängningen underbygga de patriarkala strukturer som är kärnan i problemet.

Innerst inne skämdes jag som en hund. Och det blev med ens glasklart vad det bästa jag kunde göra då var: bara hålla käften och lyssna. På henne, på mina systrar, min mamma, kvinnliga vänner, kollegor, anonyma och offentliga berättelser online.

Shanga Aziz från Locker room talk har på denna krönikeplats redan lysande beskrivit konkreta gärningar vi grabbar måste göra. Har inget mer att tillägga. Men för män som fortfarande inte känner sig redo att ta snacket, ta mitt råd: håll käften och lyssna.

När suget dyker upp att påpeka att det minsann finns (en försvinnande liten bråkdel) fall där kvinnor falskeligen anklagat män för våldtäkt: håll käften och lyssna.

När du vill mansplaina att den gången du på Harrys dansgolv blev nypt i rumpan av en kvinna faktiskt också är sexism, så det så: håll käften och lyssna.

Och om du mot förmodan efter att ha lyssnat på alla miljontals #metoo-berättelser fortfarande tycker att det är jättesynd om oss heterograbbar som nu får det jättesvårt att flörta och inte längre kan sexistskämta oss upp för karriärstegen.

Håll bara käften.