Victor: En feg borgarbracka, underbar blott i hennes närhet.
Ändå är det hon som blir hon lämnad. Han som går tillbaka till sin oälskade äkta fru.
Dumpningen förändrar älskarinnan Thelma. Hon blir Haggan, ursinnigt svartögd. Nu ska hon slå sig ut ur triangeldramats kvinnofälla, ut ur ”kärlekens grishus”.
Jag läser Aase Bergs nyutkomna roman Haggan när vintern är som jävligast och småbarnsåren når peak uppgivenhet. Mitt eget parförhållande i kläm mellan småbarnsproblem, förkylningsvirus och kräksjukor. Tröttheten förlamande. Sex på sorglig sparlåga.
Kommer jag att vilja lämna min man efter mötet med den aggressivt skarpa Haggan? Uppviglas av denna”stridsskrift för kvinnlig frihet” som det står på den ilsket röda boken, vars framsida självklart prytts med ett tecknat fuck you-finger.
Läsning på egen risk. Jag gör mig beredd på att vilja befrias.
För Haggan skräder inte orden när hon beskriver sin älskades idyllteater i kärnfamiljen. Äktenskapet, en ”vadderad cell” med trötta parmiddagar och ledsna knull. Vanvettig av vrede riktar Haggan Thelma sitt samurajsvärd mot dess självgoda strupe.
”Så uppfostras män och kvinnor i patriarkatet: Små darrande nakenhundar i knät på varandra, skälvande av äckel och hat.” skriver hon och fortsätter: ”Och du, äktenskapshustru: öppna dina hopknipet flackande ögon. Släng ut fanskapet till karljävel.”
Haggan vill göra feministisk politik av att Han har lämnat henne. Nu försöker hon få läsaren med sig i en anti-älskarinne-armé. Bort med tysthetskulturen! Bort med relationer på rutin! Fram med sex i tantrapositioner med Han den rätte. Tillsammans blir de självlysande, en feberkåt supernova.
Passion framför trygghet, det enda rätta. Vildsint kärlek framför allt.
Som politiskt brandtal är Aase Bergs Haggan tyvärr inte helgjuten. Men det kanske heller inte är dess poäng? (Det är enligt författaren trots allt påhittad autofiktion, även om textjaget är så övertygande att jag får kämpa med att inte tolka den brinnande skriften biografiskt.)
Som roast av det igentorkade borgerliga äktenskapet är romanen däremot så vass att ögonen blöder bakom läsglasögonen.
Den äkta Fruns klimakteriekonst: ”hon målar nakna kvinnor som är beige-rosa och lite modernistkubistiska och ligger på sängar och läser böcker i tillkämpat avspända poser”.
Den bittra Haggan fantiserar om hämnd: Att stryka senap i rumpan på Fruns pjoskiga avelskatter.
Och den älskade Mannen: En ytlig orm som framhärdar lögnen för att få behålla de byggnadsvårdade fastigheterna i sitt överklassreservat. Han som kunde fått Det. Bästa. Sexet. Fått hela urkraften Thelma med intellektuell briljans. Men som istället hemfaller åt sitt vissna äktenskap och matchande ljusa linnekläder.
”Män är narcissistiska gosedjur. Allihop.”
Själv tycker jag oftast rätt synd om de två kvinnorna i triangeln. Den ledsna äkta frun, som krampaktigt hänger kvar vid en man som inte vill ha henne, Thelma som lovas paradiset men blir bedragen. Båda plågade av samma gris.
Åh hånfulla, svikna Haggan. Jag separerar inte för din skull. Ställer mig inte i led för att avkräva skilsmässoansökningar från samtliga gifta män. Men jag lovar, jag är på din sida ändå.
För alla tider behöver en övermodig hagg-rebell som briserar i vrede mot de fega manssvinens förtrycksmaskineri. Som stridslystet svingar släggan och drar fram smutsen i alltför ruttna relationsmönster.
En Hagga ursinnigt kräver mer av livet än att uthärda skit.
