Ni ser svårigheterna och främlingar. Jag ser en oas av tillgångar, gemenskap och kärlek. Området Hagaberg i Lindesberg är väldigt ofta en het potatis och inte alltför sällan hör jag människor tala mycket negativt om just det här området. Man påpekar det höga antalet invandrare som bor här och att det på något märkligt vis skulle bidra till att området skulle vara farligare eller mindre tryggt. De klassiska fördomarna kring invandrare och flyktingar haglar tätt i diskussionerna. Jag ser något annat, något helt annat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Under hela mitt liv har jag bott mitt i eller i utkanten av ovan nämnda område. Här spenderas min barndoms somrar, det var här jag gick på både dagis och i skola ända upp till sjätte klass och det var här drömmarna inför min framtid föddes och fortfarande formas. Att jag på något sätt skulle ha påverkats negativt av det höga antalet människor med utländsk bakgrund som bor här är bara en floskel. Om man frågar mig är det tvärtom, Hagaberg med dess mångfald har stärkt mig och samtidigt format sidor som jag är övertygad om att andra jämngamla som vuxit upp i homogena områden i samma stad inte bär på. Uppväxten på Hagaberg har fått mig att uppskatta olika sidor och perspektiv på livet. Det har lärt mig att sättet man alltid har gjort en sak på inte alltid är det bästa.
Jag och många med mig har länge arbetat för att tvätta bort den mycket orättvisa stämpeln som vårt område i många, många år har fått bland gemene man här i Lindesberg. De rasistiska tongångarna och talesätten kring Hagaberg är något som man än i dag, 2016, kan mötas av i vardagen oavsett om det gäller jobb, skola eller nya bekantskaper. Människors synsätt är även i detta fall, som i så många andra, präglat av okunskap, rädsla och en icke-förmåga till att faktiskt bekanta sig med området som man är så rädd och kritisk gentemot. Rädslan jag oftast möter från folk när det kommer till Hagaberg handlar om rån och misshandel. Ändå är detta ställe det enda området i hela Lindesberg som jag alltid känner mig trygg i, oavsett tid på dygnet. Aldrig har jag mött en människa som tittar snett på mig för att jag är ute även om klockan råkar vara långt över midnatt.
Min önskan är att dessa människor tog med sig sin rädsla och besökte Hagaberg en solig sommarkväll. Ta en promenad längs med fotbollsplanen vid Björkhagaskolan, se de ibland hundratals barnen och ungdomarna som spelar fotboll, basket, skejtar, sitter och pratar i skuggan eller cyklar omkring, fortsätt sedan in på blåa området, ned för gröna och in på det gula området. Känn dofterna av mat från Syrien, Kurdistan, Somalia, Sverige och Afghanistan längs med en och samma lägenhetslänga. Förstå att människorna på Hagaberg är ett praktexempel på det Sverige jag och många som brinner för mångfald vill se i framtiden. En enhet, en styrka.
