Sedan den 1 april 2016 är det tillåtet för ensamstående kvinnor att skaffa barn själva genom så kallad assisterad befruktning. Modern blir då barnets enda rättsliga förälder. Det är enormt egentligen, i ett land som är så fullkomligt besatt av fäder. Den feministiska diskussionen om barn har sedan länge haft fadern som både syndabock och kelgris, mäns bristande ansvar och arbete i omsorgen om barnen förstås som det stora problemet och samtidigt som dess lösning, liksom: bara vi på alla tänkbara vis curlar fram faderskapet kommer samtliga problem magiskt att lösa sig. 

Vi kan välja att dela föräldraskapet, men det är inte längre den enda vägen för oss.

Det är en oerhört tröttsam och närmast korkad debatt som konsekvent vägrar ta i maktfrågan. 

Ett mer strålande incitament för män att bli goda fäder än att vi kan göra det utan dem är svårt att finna. Vi kan välja att dela föräldraskapet, men det är inte längre den enda vägen för oss och det har större potential att skapa det goda faderskapet än vad några fler pappamånader, delat barnbidrag eller saftiga jämställdhetsbonusar någonsin kommer att ha. Om man nu tycker att faderskap är så jävla viktigt, menar jag. 

Än så länge är det främst högutbildade medelklasskvinnor som skaffar barn själva. Det är hårt att vara ensamförsörjare och kanske ännu hårdare att åtminstone tillfälligt, överge drömmen om kärnfamiljen – en av vår tids allra starkaste kulturella institutioner, vilken aldrig verkar för trött för ett nytt uppsving. Men underhållet från Försäkringskassan utgår även till barn man skaffat själv och den nu så utskällda reformen om att kunna överlåta föräldradagar till andra än föräldrar är för oss en succé. (Inte då för att vi ska leja oss en Nanny utan för att det finns andra vuxna som kan vara viktiga för barn. Hur många ungar hade inte hellre vart med morsans bästis, morfar eller moster om de kunde? Hur många mammor hade inte känt sig tryggare att lämna?)

Makten över kvinnans kropp och därmed reproduktionen har i tidigare, och mer inspirerande, feministiska vågor än den vi just nu rider ut, analyserats ingående. I tider då kvinnor inte tilläts försörja sig själva var familjen nyckeln till ett åtminstone någorlunda drägligt liv och utomäktenskapliga barn var hela samhällets föraktade styvbarn. Deras mödrar stöttes ut ur gemenskapen eller tvingades föda och i hemlighet lämna sina barn ifrån sig. Men där är vi inte längre, den ensamstående mamman betraktas idag snarare som hjälte än som hora.

Samtidigt är det oerhört svårt att bli av med en man som påstår att han vill vara far. Den bistra verkligheten har kvinnojoursrörelsen och inte minst #LexTinTin vittnat överväldigande tydligt om, vad som helst tycks kunna passera till förmån för lagskrivningen om ”barnets rätt till båda sina föräldrar”. De som var emot beslutet om att tillåta ensamma kvinnor att skaffa barn framhöll ”barnperspektivet” och just detta mer moderna sätt att säga: ”Alla barn behöver minsann både en mamma och en pappa.” Men en donator är på intet sätt en förälder, och att man skulle behöva två av dem finns det hittills inga övertygande belägg för. 

Själv tänker jag att alla människor har rätt att känna till sin historia och veta sitt biologiska ursprung. I Sverige används inte okända donatorer och alla barn som kommit till via assisterad befruktning har rätt att ta del av donatorns identitet när hen blivit vuxen eller bedöms mogen nog. Men visst, är det tillräckligt att få ett namn på ett papper? Kanske, kanske inte. Sannolikt är det i alla fall inte mer skadligt än situationen för alla de barn som växt upp med kända fäder som inte önskat dem eller gjort dem illa. Framtiden kommer att visa vad ”donatorbarnen” själva tycker.

Tyngst vägande i talet om två föräldrar är dock att endast en vuxen är väldigt lite. Det är skört. Men till skillnad från kärnfamiljen i vars natur det ligger att sluta sig från omvärlden finns i ensamförälderfamiljen en öppenhet, vi är vända mot världen och mina barn har fler vuxna i sina liv än någon annan som jag känner. För att vi behöver andra, men också för att vi vill ha dem hos oss i ett på många sätt rikare liv.