Ena dagen rapporterar Naturvårdsverket att Sverige missar alla sina klimatmål med regeringens nuvarande klimat- och miljöpolitik. En annan dag blir Greta Thunberg utskälld av Alex Schulman för att hon är ”dum” och tar ”sorgliga felbeslut” när hon låter sig släpas bort av poliser under fredliga klimatdemonstrationer.
Samtidigt som världen rusar allt närmare tröskeleffekterna som kommer att leda till utbredd extremtorka och rubbade atlantströmmar visar läckta dokument att EU:s ministerråd planerar lägre klimatambitioner. Och i regeringens vårbudget går 1 miljard till flygbranschen. Man kan bli vansinnig för mindre.
Klimataktivisterna ses som trista party poopers i den senkapitalistiska efterfesten där det bekymmerslöst sveps slattar av den övertrasserade planeten.
Ändå ser jag snarare trötthet än raseri i opinionen: Hur länge ska ni tjata om det här tråkiga? Kan ni inte protestera lite mer, ja, viskande? Mindre tomatsoppa, superlim och färre vägblockader. Sånt som inte stör eller ger rubriker.
Klimataktivisterna ses som trista party poopers i den senkapitalistiska efterfesten där det bekymmerslöst sveps slattar av den övertrasserade planeten. De anses så irriterande och farliga att de mördas.
År 2022 dödades 401 aktivister när de försökte skydda naturen och människors rättigheter. Ett tydligare exempel på ”don't shoot the messenger” går knappt att hitta. Som om det vore aktivisterna som var hotet.
”Vi drivs av ilska och ursinne och kärlek till det liv, den natur och människorna som vi vill skydda på den här planeten” förklarar 24-åriga Ida Edling, jurist och talesperson för aktivistgruppen Aurora. Kärlek och rättvisa är hennes varför. Precis som den varit för människor som i andra tider protesterat för sådant som kvinnors, svartas och arbetares rättigheter.
I ”Uppdrag granskning: Unga mot staten” ser jag de unga klimataktivisterna bakom Auroramålet. De har stämt svenska staten i allmän domstol för att den inte behandlar klimatkrisen som en kris.
En av dem säger: ”Varje dag som går är en dag förlorad. En dag där vi kunde ha gjort någonting”. De är så insatta, vältaliga och ansvarstagande – och samtidigt så bespottade.
För inte ens fredliga protester är säkra. Förra veckan kom nyheten att aktivisten Anna blev sparkad från sitt jobb på Energimyndigheten för att hon manifesterat för klimatet genom att sjunga med organisationen Rebellmammorna och delat inlägg från Extinction Rebellion i sina sociala medier.
”Vad är lagom, när det känns som att hela världen står i lågor?”, som en av Auroraaktivisterna uttrycker det i ”Uppdrag granskning”.
Lagom verkar tyvärr vara vara inget. Asymptotiskt närmande sig noll.
”Vad i helvete gör jag här?” frågar sig den tidigare PR-strategen Maja Bredberg i sin nyläppta bok ”Till växten”. Under flera år fick hon saftigt betalt för att städa upp storföretagens image så att allmänheten fick uppfattningen att det skulle ske en förändring. Samtidigt började hennes nervtrådar sjunga och varna för en annalkande skogsbrand.
Till slut fick hon nog, sade upp sig och sadlade om sig till trädgårdsmästare för att bokstavligen så frön för en bättre framtid.
Det är en perfekt förolämpning, men också en träffande beskrivning av alla som hotar och hånar aktivister
”Vad kan jag berätta för er om jorden? Först och främst: vi håller på att förlora den”, skriver hon i sin läsvärda bok som beskriver en matproduktion som håller på att krossa naturen, samtidigt som delar av jordens befolkning fortfarande inte kan äta sig mätta.
Jag tänker på filmen ”Holdovers”. Där säger Paul Giamattis rollfigur till sin idiot till chef:
”Du är och har alltid varit peniscancer i mänsklig form.”
Det är en perfekt förolämpning, men också en träffande beskrivning av alla som hotar och hånar aktivister – och på de politiska och ekonomiska världsledare som just nu pressar mänsklighetens enda hem mot en skållhet katastrof.
