Huvudet dunkar efter två intensiva dygn med föreläsningar, artikelskrivande, möten, hundlämning och -hämtning.
På ett folkbildarforum har jag lyssnat till forskare som berättat om att den relativa jämlikheten är på utgående och att europeiska länder backar vad gäller demokratisering. Inte ens Sverige, som förvisso toppar listan över världens mest demokratiska länder, är immun mot den negativa trenden.
Via nyheterna har jag följt hur den nya spionlagen röstats igenom i riksdagen. Oron för att den klubbas nu, när polariseringen ökar och gigekonomin skrämmer debattörer från att göra uppseendeväckande uttalanden, belastar magsåret.
Vad kommer vara okej att säga om tio år? Vilken journalistik kommer vi att ha? Vilken typ av politiker, journalister och samhällsengagerade kommer osäkerheten, i ett alltmer ojämlikt system, att skapa?
Tjejerna på tunnelbanan fortsätter sin rappa dialog, nu om några killar i skolan som kallat en annan för ”jävla bög”. Jag för pannan mot handflatan och får en flashback till högstadietiden.
I Facebook-flödet trillar en artikel förbi om dragqueens som läser sagor för barn, vilket SD gått i taket över. ”Låt barnen vara ifred från era sexuella böjelser”, ska Björn Söder ha skrivit på Twitter.
”Samtiden”, mumlar jag och scrollar vidare.
Ta rejäla pauser från informationsflödet när ängslan pockar på.
”Klimatkris och missade klimatmål”, skriker en rubrik. Jag läser om matbrist, vattenbrist, extremvärme och extremkyla som kan vänta, även oss i väst, i framtiden.
”Nä, vad taskigt”, utbrister någon ur tjejgänget, oklart vad hon syftar på.
Huvudet känns nu som om det skulle sprängas. Fullproppad av information, oro, tankar, analyser – men inte den blekaste aning om hur man stänger av. Trycka på pausknappen, chilla, vila huvudet en stund – är det okej? Har vi ens tid att koppla av när världen står i brand och hålen i det demokratiska skyddsnätet bara tycks bli större?
Enligt psykologen och psykoterapeuten Anna Kåver, som skrivit boken ”Oro – att leva med tillvarons ovisshet”, måste vi göra just det. Ta rejäla pauser från informationsflödet när ängslan pockar på.
”Skapa dina egna inre platser dit du kan ta dig i fantasin och var där när du mår dåligt. Sedan rycks du ut i verkligheten igen, men du kan alltid ta dig tillbaka och vara vid stenen på stranden, gläntan i skogen eller vart det nu är”, föreläser hon i ett klipp från Betaniastiftelsen.
Att försöka lösa ett problem, genom att samla information och hitta källor som kan lära en mer, är någonting konstruktivt. Där kan oron vara en sund pådrivande faktor.
Men att ständigt tänka på och prata om det som skrämmer oss är ett slags falsk försäkran om att vi har koll på vad som väntar oss. Här behöver vi pausa och skifta perspektiv, från det stora till det lilla, enligt Kåver. Zooma ut och lägga energin på att städa, kontakta en vän eller följa andningen en stund för att hamna här och nu.
”Asså, neeej, hörde han det?”, gastar en av tjejerna bredvid mig på tuben.
Hon verkar referera till killen som blivit kallad för ”jävla bög”. Gruppen tycks anse att det var elakt sagt, att man har rätt att vara homosexuell utan att bli trakasserad.
Ett leende på mina läppar letar sig fram i smyg. Alla ”mäh” och ”asså” känns lite mjukare nu.
I fantasin drar jag mig mot den där skogsgläntan som Kåver föreläser om, ställer mig mot ett träd, fokuserar på andningen. Andas in, två, tre, fyra, fem.
Flera av vår tids stora utmaningar finns det lösningar på, det handlar bara om att se problemen och att vilja göra det som krävs.
Att ständigt tänka på det som skrämmer blir att nöta magsår med manisk ängslan. Istället behöver vi pausa och skifta perspektiv. Och andas ut, två, tre, fyra, fem.
