Nu hände det igen. Jag slog dövörat till, när det sved till på radionyheterna några morgnar förra veckan. Jag hörde vad som sades, och reagerade med att slå dövörat till och förtränga. Jag brukar inte det. Men denna gången blev det bara för mycket att ta in för att jag ska orka med att det här året är ett valår. Som Alex Schulman skrev (i en lysande krönika i Expressen) om Moderaterna som på bara några få dagar har ett syfte “att göra rädda människor ännu räddare”. Jag tillhör inte de redan rädda, men den sortens retoriska, småaktiga, politiska smygvändning (och stöld av Sverigedemokratisk politik) av Moderaterna skrämmer skiten ur mig. Den plockar fram en genuin misstänksamhet mot Moderater hos mig, som jag tidigare lärt mig dölja genom artighet och nyfikenhet (läs någotsånär väluppfostrad).
Men nu, jag har inget filter längre. Jag kommer tänka och prata samtidigt, jag orkar inte vara artig längre. Problemet är bara hur jag ska kombinera detta med den slags överenskommelse vi gjort i delar av #metoo-rörelsen, att inte hänga upp oss på namngivning av förövare utan istället fokusera på förändring av strukturen (maktstrukturen). Jag kommer jobba på det men jag kommer också tillåta mig själv att spy när spyan ger sig tillkänna och – det inte så charmiga – reagera oartigt när en person, ta till exempel Tobias Tobé, grupperar en hop människor han inte känner och presenterar en politik (som, som sagt, stulits av SD) som inte behandlar dem som individer utan som en grupp.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Moderaterna har alltså i veckan gjort Sverigedemokraternas politik rumsren. Nu är det dags att göra Moderaternas politik ickerumsren. De har inte i vare sig stugor eller salonger att göra. Ska de utföra sina behov får de göra dem ute. Och där kanske få stöta på en hel del innovativa medmänniskor, som inte blivit insläppta i vare sig stugor, salonger eller ens samhälle på grund av denna orena politiska syn på de medmänniskor som råkat komma att behöva fly från krig, förtryck, förföljelse och terror. Jag tänker att deras erfarenhet är så långt från Tobias Tobés (som nu sagt att M ångrar att de tidigare gått med på att ge till exempel papperslösa vård), som nog själv inte upplevt förtryck eller förföljelse, så till den milda grad att han behövt fly landet. Men, jag tänker nu inte be artigt om ursäkt för en jämförelse jag nu kommer att göra Tobias Tobé. Den har med ditt högst privata privatliv att göra, och jag tvingas till detta då jag anser att förmåga till empati och medmänsklighet kräver personlig erfarenhetsreferens och det är det jag nu vill påstå att du saknar.
Tänk om du, när du (liksom jag själv) längtade så till den milda grad efter att få barn, och inte kunde få hjälp i ditt eget land (Sverige) på grund av att du tillhör en grupp människor (liksom jag själv) som av olika anledningar inte kan få barn på “normalt sätt”, dvs utan hjälp utifrån. Tänk om det land du då vänder dig till, åker till och satsar dina besparingar (eller rentav tar ett lån) på, för att få det du så innerligt önskar, plötsligt nekar dig den hjälp du investerat i att få, som du inte kan få i ditt land? Tänk om de som motivering säger att “nä, vi behandlar inte sådana som dig”, “vi hjälper inte sådana som dig”, “du är inte välkommen hit”, “vi anser att dina problem får du lösa i ditt eget land, vi kan inte hjälpa att du inte blir tagen på allvar i det land du kommer ifrån”. Ja och så vidare, och så vidare.
Jag är ledsen, Tobias, jag har googlat på dig, och det skäms jag över, ty jag försöker att inte blanda ihop privat och offentligt. Men jag tycker att dina uttalanden och din grund till att behandla våra likar olika är hänsynslös och skamlös och saknar grund och förankring. Speciellt när du själv fått erfara den erfarenhet du erfarit.
Ja, jag hade egentligen tänkt skriva om effektivitetshetsen. Effektiviteten. Vad den gör med oss och hur den genomsyrar det mesta vi gör. Och hur avsaknaden av den gör oss så kallade “ineffektiva” istället för tvärtom; hälsosamma och livsnjutande. Jag hade tänkt fundera kring vad det är att vara effektiv och vad det gör med oss. Vad är till exempel ett effektivt liv? En effektiv dag? Effektiv återhämtning? Effektiv utmattning? Ett effektivt skitliv? Kan en effektivisera konsten? Men så bad en, i min förlängda familj, mig läsa en krönika i Expressen som satte ord på det hon kände just nu och då blev det så här istället. Ha ett skönt valår allihopa och förlåt mig om jag reagerar innan jag tänkt färdigt. Jag tror inte längre det är hormonellt, det är ryggmärgen som är i total kontakt med min känsla för sans, balans och etiskt folkvett.
