Men det är okej. Det är många som inte har koll. Markbygden ligger visserligen i det relativt tätbefolkade Piteå kommun, men inte ens piteborna själva brukar ägna området särskilt mycket uppmärksamhet. En och annan har kanske tankat i Långträsk eller tagit en kisspaus i Koler, men i regel kör man förbi med siktet inställt på mer bebyggda trakter på andra sidan höjden. Min släkt har bott i de där skogarna i perioder, jag har hittat spår av dem redan från 1600-talet, men de har sällan blivit långvariga. Det är svåra trakter att leva på. Blåsigt, stenigt och kallt.
”Lappen Mattes Nilssons änka, hustru Anna i Gråträsk, har givit 14 marker renkött för sin salig makes grav”.
På 1800-talet blev skogen livlinan, men på 1980-talet var skogshuggarepoken över och de arbetsföra började pendla till Piteå eller Arvidsjaur istället. Idag bor det knappt 300 människor i markbygden, på en yta stor som Öland. Total glesbygd. När min farsas styvfar dog i början av 90-talet var det ingen som ville ha kåken. ”Vad fan ska vi göra med ett hus i Långträsk? Nej tack!”
Men markbygden förändras. I skrivande stund byggs Europas största landbaserade vindkraftspark där. På 450 kvadratkilometer ska minst 800 turbiner byggas, med kapacitet att producera 12 TWh elektricitet. Nästan en tiondel av Sveriges totala elproduktion. Kina äger många av vindkraftverken, men ingen verkar se några större problem med att en totalitär diktatur har makten över en så viktig del av Sveriges infrastruktur. Och eftersom området är glesbefolkat är det få lokalbor som får komma till tals. Ett tiotal renägare, några upprörda jaktlag och ett hundratal besvikna glesbygds-pensionärer väger lätt mot energibehovet och kravet på en grön omställning. Visst, det ser lite tråkigt ut med alla vindsnurror, det erkänner till och med projektledarna, men norrlänningen vänjer sig! Precis som de vant sig vid vattenkraftverken i älvarna. Och vattenmagasinen i fjällen. Grön energi är inte gratis.
Jag googlar fram bilder över vindkraftparken med namnet Markbygden 1. Tallarna ser ut som små buskar runt vindsnurrornas betongfundament. Men vad som gör det hela dystopiskt, snarare än utopiskt, är matematiken. För egentligen gör vindkraftparken liten nytta. Markbygdens el äts nämligen upp direkt av de pågående industrisatsningarna. Alla nya fabriker och stålverk som i skrivande stund är under uppbyggnad i Norrbotten kommer att sluka energi motsvarande fem vindkraftsparker av samma storlek. Vi ligger med andra ord på minus, även efter att varenda snurra är igång. Energibehovet är oändligt. Det finns inget slut. Många av mina vänner har börjat diskutera kärnkraftens fördelar över vind- och vattenkraft. Och jag börjar faktiskt få slut på motargument. Det känns oerhört tröstlöst.
För övrigt lyssnade jag just igenom P1:s dokumentärserie om Ultima Thule. Bandmedlemmarnas standardsvar på varenda brännande fråga om BSS, VAM, nazism och rasism är ett korkat ”Jag minns faktiskt inte”. Klart de minns. Fegisar.
