Jag är kanske inte den rätta att skriva det här. Under ett antal år veckopendlade jag ofta med flyg mellan Trollhättan och Stockholm. När mina barn nådde skolåldern kunde de inte längre följa med till Stockholm på veckorna. Jag ville sätta mina barn främst och tänkte att tid med dem var mer värt än oändliga timmar på tåg. Knasigt resonerat kan tyckas med tanke på vad flyget gör för deras framtid. Men jag har aldrig trott på att om bara jag har lågenergilampor och sopsorterar så kommer vi mota klimatkrisen i grind. Visst, många bäckar små och så vidare, men för att rädda planeten behövs inte droppar som urholkar stenen utan kanonader av åtgärder som gör stora skillnader jävligt snabbt.
Den 29 juli hade vi förbrukat jordens resurser för i år. Förra året inträffade det den 22 augusti, vilket var ett avbräck mot 2019 då den inträffade 26 juli. Men efter det värsta pandemiåret är vi så att säga back on track. Istället för att ha lärt något så har vi snabbt inrättat oss i gamla mönster. Men nej, jag pekar inte finger på enskilda. Det är politiken som bär ansvar.
Det har varit rekordvarmt, det har varit katastrofala skyfall. Stora bränder runt om i världen. Isar som smälter i en takt som aldrig förr. Nu är det inte långt borta i främmande länder som miljökatastroferna slår till, utan vi har dem rakt utanför dörren. Jag vet inte hur ni känner, med det skrämmer skiten ur mig. När IPCC presenterade sin rapport i veckan blev jag inte mindre skrämd. Vi vet nu att klimatförändringarna är människans verk. Naturen slår dessutom till aggressivare på klimatförändringarna än vad en tidigare trott eller beräknat. Vi måste nu agera på den här kunskapen. Därför går det inte att nöja sig med plutt-subventioner för elcyklar, eller att för reparera gamla vitvaror.
Statens totala miljöbudget är på 12,5 miljarder kronor. Statens subventioner för fossila bränslen är 12 miljarder kronor. Hur sjukt är inte det?! Utöver detta så subventionerar staten ytterligare klimatskadliga verksamheter och våra pensionspengar investeras i klimatfarliga oljebolag. Totalt går 30 miljarder av våra skattepengar åt att sponsra klimatskadlig verksamhet. Samtidigt skövlas våra skogar, som är minst lika viktiga som Amazonas regnskogar, för att bli kortlivade produkter som toapapper och pappmuggar. Istället för att få stå kvar och binda kol bränns de upp och ersätts av trädplantage.
Med risk för att framstå som en aningslös idiot så var det Greta Thunberg som fick mig att vakna och förstå vidden av klimatkrisen. Hon gjorde det begripligt. Miljödebatten före henne hade i mina öron bara handlat om knastertorra siffror om temperaturgrader hit och ton koldioxidutsläpp dit. Väldigt abstrakt och inte särskilt relaterbart. Men idag skulle det vara med oerhört stor vånda jag skulle sätta mig på ett flyg och aldrig att jag sätter min fot på ett inrikesflyg någonsin mer. Men återigen handlar det inte om mina val.
Pandemin visar att vi kunnat ta till drastiska åtgärder som situationen krävt av oss, både individer, men framförallt politiker. Inrikesflyget måste avskaffas och i övrigt bör flyget beskattas rejält samtidigt som det måste till ordentliga satsningar på järnvägen. Det är helt orimligt att det skulle kosta mig nära 8 000 kr att ta tåget till Berlin i helgen, men bara 2 500 om jag flyger (med lågprisflyg kommer jag undan med bara några hundralappar).
I övrigt borde vi kraftigt höja skatten på kapital och genomföra en grön skatteväxling. Klimatet berör också klass, precis som allt annat. Rika har mycket större klimatavtryck. Det är rimligt att de bidrar i denna nödvändiga omställning. Höj skatten på lyxkonsumtionsvaror, överför Rot-avdraget från stockholmare som byter kök var tredje år till hyresrätter och i energieffektivisering. Men framförallt, låt skogen stå och låt den binda kol, fasa ut de fossila subventionerna och sluta investera våra pensionspengar i klimatskadlig verksamhet. Klimatet kan inte vänta.
Vi har inte längre klimatkris, vi har klimatkaos, som IPCC sa.
