Den självsäkra Torykampanjen, tabloidpressen, och kanske allra minst vänstern själv – ingen verkade ana valskrällen. Och i efterskalvet som råder nu är en sak plötsligt tydlig. Det senaste året, de senaste månaderna och framför allt de senaste veckorna, har allt förändrats.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Så länge har status quo regerat i Storbritannien att vad som händer nu är svårt att sätta ord på. Som inflyttad svensk är detta ett land där kontrasterna är påtagliga. En stolt demokrati med ett odemokratiskt valsystem. Ett land som bärs upp invandrare men med öppet rasistiska dagstidningar. Gratis statlig sjukvård som alltmer drivs av multinationella företag. I ett land där progressiva röster aldrig lyckas överrösta så har ett verkligt alternativ till den nyliberala agendan känts så långt borta att det nästan inte går att föreställa sig.
Men händelserna de senaste veckorna har öppnat dörrar som inte går att stänga igen.
Först var det terrorattackerna. I sin reflexmässiga reaktion tog högern till sitt trumfkort – lag och ordning. Och rädsla. Uppbackad av högerpressen gick Theresa May går så långt att hon stolt förkunnade att hon inte skulle tveka att riva upp lagar om mänskliga rättigheter i kampen mot terrorn.
Men folket såg igenom och istället växte en annan bild fram. Om vad som händer när ekonomiska åtstramningar gör att dom som ska skydda oss inte längre kan. Under sin tid som inrikesminister gjorde Theresa May stora nedskärningar inom poliskåren. Förbannade trädde de som varnat henne för konsekvenserna nu fram. Samtidigt gick folket samman. Med kärlek, gemenskap och tolerans visade man att rädsla inte alltid vinner.
Alldeles för snart vaknade London återigen upp till ännu en mardröm. Aldrig glömmer man bilden av det brinnande Grenfell Tower. Barn som kastas från fönster. Skriken från människor fast på toppen av ett inferno. Alla de som förlorat precis allt.
Inte heller nu kunde etablissemanget sopa verkligheten under mattan. När premiärministern till sist vågade träffa de drabbade blev hon utbuad. Snabbt framkom det att Grenfell kunde förhindrats. Byggnaden hade renoverats för att göra utsidan i den rika stadsdelen finare. Materialet som användes var den mindre brandsäkra – billigare – varianten.
Men ilskan från Grenfell handlar om mycket mer än politikers feghet och snålhet. Grenfell blev en representation av klyftorna. Av orättvisorna. Av att politiska val har konsekvenser. Historien är en om människor som försökt göra sina röster hörda men gång på gång ignorerats. Om den simpla sanningen att fattigas liv är mindre värda än rikas.
Valet och terrorn slungade oss in i osäkerhet men det var Grenfell som fick landet att koka.
På den varmaste junidagen på 40 år står jag utanför Parlamentet med ett stort pressuppbåd. Drottningen har precis gjort sitt tal och lagt fram regeringens agenda. En före detta Toryminister dyker upp. Inför alla journalister utbrister han: ”Var är alla ministrar?!” Och så inser jag: Förutom några ökända extrem-Tories är ingen där för att försvara Theresa May. Hon är kejsaren utan kläder som nu har tappat sitt ekipage.
Med allt annat än ett ’starkt och stabilt’ ledarskap ska hon nu styra landet. Ett år efter den ödesdigra folkomröstningen kommer en regering utan majoritet nu förhandla med EU. Resten av Europa skrattar åt Storbritannien.
Jag tänker på statyn i Dover. Theresa May som en Thatcher-liknande ledarfigur, en nostalgisk påminnelse om tabloidpressens inflytande och drömmar om en högerstyrd era. Det känns nästan som ett bisarrt skämt nu. Värmeböljan är över. Men ilskan kokar fortfarande.
Med en arg befolkning och en svag regering kan vad som helst hända. Theresa Mays skepnad - som visade sig vara ett PR-jippo för en vadslagningsfirma - har försvunnit från klipporna i Dover.
