BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För ”Sex and the City”, hädanefter förkortad ”SATC”, har verkligen varit en enorm tröst och ett glädjeämne i mitt och många andras liv. Den 6 juni fyller denna tv-serie 20 år och förtjänar en storartad hyllning!
För tyvärr befinner sig den inte uppe på piedestalen tillsammans med De Stora Serierna. Gissa varför den inte anses vara ikonisk som ”The Wire” eller ”Sopranos”, två andra serier som kom ungefär samtidigt? Det rimmar på ”schvinnor”. För tv om och för kvinnor har ju historiskt sett aldrig ansetts vara lika relevant. Nej, manliga poliser, knark, pickadoller och scener på strippklubbar, det förtjänar priser det! Kvinnor som pratar? Med varandra?! Eh nej.
Men med det sagt har det inte varit tyst om ”SATC”. Förutom de där otaliga testerna ”Vem är du i Sex and the city?” (har någon någonsin blivit något annat än Carrie?) har ”SATC” analyserats tusentals gånger, tyvärr ofta av sådana som antingen inte fattat någonting eller inte sett någonting. Vilken läsare minns inte (eh, ingen minns det här utom jag...) när Blondinbellas numera ex-man, Odd, skrev en upprörd drapa, ”Sex and the shit city”:
”En dräpare av en hel generations unga skulle jag kunna säga. En ren jävla smörja skulle jag kunna säga.” I valet mellan att få en miljon eller radera serien skulle Odd ”radera skiten!” för ”tänker jag ännu ett steg vidare så känner jag hur skitserien ställt till det för en hel generation!”
Hehe. Sitt ner i klassen, Odd! Men han är inte ensam med sina hårda tongångar. En rad gubbstruttar av båda könen var mäkta upprörda när ”SATC” gjorde succé och den har anklagats för allt från ökade tonårsgraviditeter till gentrifieringen av New York till för korta hälsenor.
Sedan har det så klart dykt upp en del mer relevant kritik. Klart är att vissa repliker eller teman känns förlegade, som att det är så crazy att Carrie dejtar en bisexuell kille (en sexskribent borde väl vara mer vidsynt kan man tycka) eller att det är så få icke-vita personer med. Det dök nyligen upp ett meme med namnet ”woke Charlotte” som gick ut på screenshots av när någon av huvudpersonerna sa något olämpligt (som i rasistiskt, homofobt, tranfobt eller klassföraktande) – och sedan en bild på Charlotte när hon kommenterar. Kolla taggen #wokecharlotte! Ett underbart exempel på nyskapande kulturkritik!
Många ifrågasätter – med rätta – slutet. Skaparen av serien, Darren Star avslöjade relativt nyligen att han själv avskydde slutet. Ni vet – mr Big åker till Paris, räddar Carrie från den nonchiga prettoryssen och det blir Big och Carrie 4-ever. Darren Star ville nämligen inte alls att mr Big, en av världens största förhållande-fobiker, och vår Carrie skulle få sitt sagoprinsessiga, lyckliga slut. För ”SATC” skulle inte vara en konventionell romantisk komedi, och Star menade att serien förrådde sig själv när slutet påstod att den ultimata lyckan för en kvinna är att bli gift.
Mina favoritavsnitt ligger alla i säsong 2 och 3, när de hatar babyshowers, Carrie fortfarande röker och Miranda och Charlotte går på de värsta stolpskotten (äta-upp-ansiktet-kyssaren, ”you fucking bitch! You whore!”-skrikaren, mr Pussy med flera). Cynthia Nixon berättade nyligen att en regel hos manusförfattarna var att allt som hände i serien som hade med sex och relationer att göra, måste ha hänt någon i verkligheten. Japp, politikern som ville bli kissad på. Japp, en snubbe gjorde slut med en post-it. Alla manusförfattarna brukade dejta på helgerna, och komma tillbaka på måndagen till sitt writers room med nya, färska, hemska anekdoter. Vilket underbart jobb!
”Sex and the city” handlade inte om att få en kille till varje pris. Nej, den handlade inte om att köpa skor. Den handlade om vänskap. Och den handlade framför allt om att visa hur 30–35-plus-singlar med karriär faktiskt kunde leva härliga, roliga, avundsvärda liv, långt från stereotyperna om åldrande, ensamma, tragiska kvinnor som kämpar med barnlängtan och vikt. Som Carrie säger: ”Single and fabulous! Exclamation point!”
