Vad ska jag skriva om? Jag känner hur den välbekanta strutsen börjar vakna till liv i mig. 

Strutsen, som jag valt att kalla Hedvig, får mig att börja kasta lystna blickar på dammsugaren och den stora högen av osorterad tvätt istället för på den vita tomma skärmen där den svarta markören aggressivt blinkar som för att visa att tiden går.

Jag, som alltid har något att säga är nu helt blank. Jag klappar om mig själv och säger ”Det är ok. Du är trött. Du jobbar för mycket.”

Häromveckan var det Sveriges nationaldag och jag var en av konferenciererna för firandet uppe på Djäkneberget. Det var en fin dag. Solen sken, publiken var lika blandad som årets program. Multigration när den är som bäst. Jag kände mig stolt när jag stod på scenen i min Sverigedräkt.

Stolt över att vara svensk. Stolt över vårt Sverige. Stolt över att få vara en del av Västerås och detta sammanhang. Stolt över kommunfullmäktiges vice ordförande Hans Stergel berörande tal om mångfald, öppenhet och gemenskap. Dagen bjöd även på dom traditionsenliga ledsna barnen som lekande irrat bort sig från sina föräldrar.

Jag tänker på lilla H som gråtande och rädd kom in i backstagetältet. Hur jag kramade om henne, och lovade att allt skulle bli bra. Efter att ha gett henne en päronfestis gick jag ut på scenen och fick hela publiken att ropa ”Mamma Karin” i kör. Ögonblicket senare återförenades mor och dotter och tårarna ändrade karaktär till lättnad. 15 minuter hade H varit borta och som förälder har jag mycket lätt att sätta mig in i känslan av panik.

Glada, uppfyllda och trötta är vi så på väg hem. Jag, mina två multikultibarn och min man som firar att han fått sitt svenska medborgarskap. Jag är lycklig. Slutet gott, allting gott. Då börjar stoltheten att lämna en besk eftersmak i min mun. Skam.

Jag börjar tänka på Waseem som jag läste om på Blank Spot. Han kommer från den talibanstyrda provinsen Logar, i östra Afghanistan vars mamma flydde till Sverige efter hot om blodshämnd och tvångsgifte. Hennes pengar räckte inte för att ta med alla barnen, och hon tvingades att lämna de äldsta kvar. Talibanernas vrede vände sig nu mot Waseem, och de planerade att göra honom till en självmordsbombare. Han tog sig ensam den långa vägen till Sverige. Till tryggheten. Till mamma. Jag tänker på hur snabbt han lärde sig svenska. Hur duktig han var på fotboll. Hur det kändes när hans mamma och syskon fick uppehållstillstånd men han ett utvisningsbeslut. Hur Sverige svek honom. Hur ensam han var när han satt två månader på förvaret i Kållered. Hur det kändes när han den 31 maj landade i Kabul strax efter det stora självmordsattentatet. 

Jag börjar gråta. Tårarna rinner.
– Gråter du mamma? Jag hajar till och är på väg att säga att ” nej då, jag fick bara något i ögat” men minns då en replik från en pjäs av Staffan Westerberg: ”Gråt så mycket du kan. För när man gråter så tvättas ögonglasen rena så att man kan se klarare.”

Så gråt Sverige! Gråt"