Dagen har minskat med sju timmar sedan sommarsolståndet. Vi famlar nu åter i mörker, letar ficklampor och reflexer, letar lust och energi. Vart har allting tagit vägen? Hönorna går och lägger sig innan Bolibompa. Löven har ramlat ner och ligger bruna och prassliga bland skorna i hallen. Jag sopar undan dem och försöker acceptera höstens stökighet. Jag försöker ha överseende med trädens nedskräpning, som med ett litet barn som ännu inte lärt sig att städa. Samtidigt muttrar jag för mig själv – varför måste allting förstöras? Jag har faktiskt jobbat med att göra trädgården fin hela sommaren, odlat blommor och klippt gräs, och nu detta? Så onödigt!
Men jag ska inte klaga. Så tänker jag och passerar busskurens reklam där jag uppmanas att träna för att orka hela hösten. Jag har det bra. Jag har ett hem, en familj, ett tryggt bo i ett fredligt land, jag ska inte klaga. Hej hur är det? Jo, det är bra! Själv då? Bra, bara bra! Vi ler och jag tänker att jag måste nog träna för att orka le hela hösten. Men hur ska jag hinna när mörkret faller tungt över löparspåret?
Jag köper tulpanlökar och trycker ner dem i jorden. Carpe diem, tänker jag ironiskt. Idag får dagen gärna glida mig ur händerna medan jag drömmer om våren. Jag applicerar min inre bild av en blomstrande trädgård på den befintliga bruna lervällingen, och jag känner mig inbillat upprymd och lycklig i april redan nu. Tänk att naturen orkar! Börja om och börja om, år efter år. Men det är långt kvar. Jag går in och hänger upp högen med leriga regnställ i hallen. Det har redan börjat skymma.
Men jag ska inte klaga. Jag har det bra. Jag sitter inte i en överlastad båt på Medelhavet, jag har mina barn nära, trygga och levande. Men samtidigt, tänker jag – om jag inte ska klaga, vad ska jag då göra med de känslor som hösten för med sig?
Är det kanske just klaga vi borde? Skulle vi må bättre då, om vi verkligen grät ut, en gång för alla? Om vi byggde en klagomur och under en årlig högtidsdag i oktober rituellt klagade tillsammans, ihållande och högljutt. Vi skulle gråta och skrika över all världens elände. Över tidiga morgnar och långa arbetsdagar, över det eviga regnandet, över hålen i barnens gummistövlar, över IS, SD och en liten pojke på en strand. Låt oss gråta över förkylningskillet i halsen och den där tröttsamma låsningen mellan skulderbladen, över varningslamporna som lyser i bilen och lappen om magsjuka på förskolan. Gråt, bara gråt! Gråt över det dåliga samvetet, över vänner du inte träffar, över barnen du aldrig ser i dagsljus. Gråt för att du är ett egoistiskt svin. Gråt för att du känner dig maktlös. Gråt över den globala uppvärmningen. Gråt över att kvinnan utanför Konsum fryser. Gråt för att du missade sophämtningsdagen. Gråt för att du är den sämsta människan på Facebook. Gråt, bara gråt! Gråt för att du glömde köpa ost. Gråt för att din lugg är ful. Gråt! Vi ska vältra oss i klagan, vi ska lyssna på varandra och ta små och stora katastrofer på likvärdigt allvar. Och kanske är det först då, när vi tillåter oss att gråta som barn över det som känns fel och gör ont, som vi på allvar kan förstå varandra? Kanske är det först när vi inser att känslor är individuella och samtidigt universella, som vi verkligen kan mötas över gränser och bli jämlikar?
När vi sedan är färdiggråtna ska vi ta våra tulpanlökar och trycka ner dem i jorden. Sen ska vi vänta. Vi ska drömma och hoppas, längta och önska och linda in oss i en varm utopi över vintern. För med största sannolikhet blir det en vår igen. Och då kommer allt att kännas mycket bättre.
