Vi börjar med en kortare recap för att lugna nerverna. Linnéa Claeson, född 1992 i Norrköping och tidigare svensk handbollsspelare, har gjort en brakkarriär. Hennes instagramkonto Assholesonline, där hon har synliggjort sexuella trakasserier och näthat, har idag svindlande 186 000 följare. Hon har därutöver fått utmärkelsen Årets jurist – trots att hon vid tidpunkten bara var juristutstudent. Hon åker land och rike runt och föreläser om feminism och sexuella övergrepp. Hon är samhällsdebattör och popkultur samtidigt.
Det kanske har gått lite väl bra för Linnéa Claeson? För snabbt. I alla fall av den senaste tidens drev att döma.
Det hela började med att Medierna i P1 granskade Claeson. Nyligen tog podden Haveristerna vid. De har tillsammans kunnat visa på flera svagheter i Linnéa Claesons texter och inlägg på instagram. Plagierade texter, slirigheter och halvsanningar som hon nu delvis ber om ursäkt för, delvis tycker har feltolkats och är i sin ordning.
Skadeglädjen har därefter flödat och granskarna höjts till skyarna. Många som älskat granskningen är män, men även kvinnor och feminister tycks känna skadeglädje över en feministstjärnas fall.
Jag tycker absolut att man kan granska Linnéa Claeson, och alla andra influencers också för den delen, men kalla inte – som exempelvis en av granskarna Myra Åhbeck Öhrman har gjort – granskningen för feministisk. Den är journalistiskt grundad. Men feministisk? Not so much.
Linnéa Claeson är ett fenomen. Kanske inte ett så tilltalande sådant för de högre akademiskt skolade lagren av samhället, som brukar fnysa åt trender när de blir för folkliga, men för sjukt många andra av Claesons följare. Som dagligen har peppats till att bli liiiite modigare av denna unicorn till opinionsbildare. Kanske har de vågat göra slut med en kille, eller säga ifrån när en chef har tafsat. Det är fanimig stort.
Självklart både kan och bör man ställa krav även på en influencer som vill väl. Men FRENESIN i lynchningen av henne är djupt osmaklig. Och frenesin kommer inte bara från troll. Läs bara DN:s ledare från i torsdags. Läs Lisa Magnussons inledning. Sättet Claeson beskrivs på. Det handlar inte bara om granskningen längre – det handlar om Linnéa Claeson som fenomen. Hennes hår, hennes sätt att så snyggt och ledigt glida in och ut i offerrollen, hennes popularitet.
Det går igen i så många texter nu. Detta frosseri skulle jag vilja skriva en avhandling om.
En mittenfåra i diskussionen efterlyses. Vi som välkomnar en rimlig och saklig granskning, men som samtidigt kräver vett och reson av granskarna och deras hyllningskör.
Vi som redan har eller känt oss sugna i att ge oss ut i debatten för att försvara drevet bör stanna upp och fråga oss varför vi känner denna starka impuls.
Beror den på att vi på riktigt tycker att Linnéa Claesons misstag gör att drevet känns rimligt? Är hennes synder så allvarliga? Eller beror kliet i skrivtummen på nåt annat? Avund? Handlar det om att det känns göttigt att ha vinden i ryggen ett tag, även för oss feminister som är vana att simma motströms? Känna ryggdunkningarna från männen på Twitter?
Jag har själv frestats, jag medger. Så skönt det hade varit att sticka hål på denna ytliga, assnygga unicornballong och få några hundra nya följare på kuppen. Jag minns mina twittermän och hur de brukade blåsa liv i mig.
