I Buenos Aires har jag aldrig kunnat bada. När jag nu begråter de drunknade migranterna är det svårt att inte tänka att hela världen är ett våld. Att alla vatten är gravplatser. Att alla vatten är gränsstationer.
Gränsen går som en massiv taggtråd genom samma hav där vi tar våra första vårdopp. Den är själva rikedomens förutsättning, den koloniserar och expropierar platser, för att sedan forcera det farliga till ett utanför och skapa ett innanför där vita barn kan leka tryggt vid strandkanten. Den gör vågorna till surfvågor eller våldsvågor, allt beroende på vilka kroppar som rör sig i vattnet.
Gränsen skapar sitt eget språkbruk och sin egen matematik, den gör vissa människor till antal och andra människor till personer med berättelser. Migranten dör en namnlös död, det är ett av många sätt att undvika att benämna den som människa.
Gränsen är på samma gång våldet mot migrantkroppen som fetischeringen av den samma, den är en tvångsutvisning, men också en fantasi om migrantens övernaturliga smärthantering, att den kan klara av vad som helst, oavsett om det är att korsa havet eller att leva som hemlös i Malmö. När en socialdemokrat i Malmö kallar hemlösa romer för överlevnadsexperter för att utifrån det anse att det inte behövs några härbärgen spyr språket ut ett kolonialt våld, och gränsen förökar sig.
Gränsen bygger bo i vattnet och språket.
Men det är inte havet som har mördat de drunknade människorna. Vattnet består inte av pistoler, pass och kontroller. I havet kan morden göras ansvarslösa. När det blir allt svårare att ens närma sig fortet fixeras våldet och ansvaret återigen vid de andra, vid flyktingsmugglarna, istället för vid den struktur av gränser och den armé av människor som arbetar med att utesluta och utrota de andra från det vita Europa. Det är lätt att begråta de drunknade samtidigt som deportationerna, förvaren och Schengenreglerna våldför sig på människor på undangömda platser, platser som inte är så långt borta från de lekande vita barnen.
Denna vecka gråter vi över de som mördats. Havet görs till ansvarig och det skrivs i tidningarna att det har skett en olycka. Krigets systematik är också ett förnekande av kriget. Som Ronbir Mohammad så starkt sammanfattar på mitt Facebookflöde: ”Det här är ingen båtolycka utan ett krig mot folk som faller offer för våra privilegiers konsekvenser och faller i vallgravarna utanför våra murar.” Det var inte havsvattnet som tvingade människor att kliva på överfyllda och dåliga båtar. Det var EU:s gränser, som gör det allt mer omöjligt att komma in i Fort Europa.
Jag läser Gloria Anzaldua och låter hennes gränsmedvetande och poesi ge mig hopp och styrka.
”Men jordens hud är sömlös.
Havet kan inte stängslas, el mar gör inte halt vid gränser.
För att visa den vite mannen vad hon ansåg om hans
arrogans,
blåste Yemanyá ner ståltrådsstängslet.”
Idag finns det vid floden i Buenos Aires ett minnesmonument, och namnen på de döda ger dem tillbaka den mänsklighet som repressionen tog ifrån dem.
Jag drömmer om ett monument för alla de migranter som tagits ifrån oss för tidigt av kolonialismen och nationerna. Men framförallt vill jag göra ett monument med de ansvarigas namn, där rasistiska politiker och byråkrater, våldsamma militärer och soldaters delaktighet skrivs i sten, så att ingen någonsin kan säga ”jag gjorde bara mitt arbete”. Jag drömmer om att de mördade blir till magiska sjöjungfrur som ger oss kraft att spränga sönder taggtråden och befria haven från murarna. Jag drömmer och vet att det är många som drömmer med mig, och det i sig ger mig hopp i en värld som idag känns väldigt hopplös.
Det är lätt att nedslås av det oändliga våldet som tar liv ifrån mängder av människor, allt för att skydda ett fåtals privilegier. Men vi får inte nedslås. Vi får gråta och förbanna samhället, men vi får inte nedslås. Vi skall sörja varenda människa som mördats av taggtråden och vi skall nedteckna varenda ansvarig. Våra tårar skall bli till solidaritetsaktioner och bultsaxar vid förvar och murar. Våra tårar ska tåga i asylstafetter och bostadsmanifestationer. Våra tårar skall bli till vatten. Våra gemensamma tårar ska gå från att sippra som ensamma droppar till att forsa som floder och hav, och tillsammans skall vi blåsa ner och krossa varje bit av varje taggtråd.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
