Om en vecka, den 18 mars, är det dags för grammatikdagen. Eftersom jag har en förkärlek för språkets möjligheter att omstörta världsbilder vill jag hävda att dagen angår fler än de allra nördigaste. För, alla har väl råkat ut för någon sorts grammatiktraggling i skolan, men oftast utan att få veta något om vilken nytta man faktiskt kan ha av det. Men en slipad grammatikundervisning ger en ett metaspråk, ett språk för att tala om språket och dess byggstenar. Det är ett utmärkt redskap för att plocka isär och analysera världsbilden hos andra språkanvändare.
Extra kul är att göra det med makthavare och storsäljare inom populärkulturen. Så här i presidentvalstider har till exempel ett forskarlag analyserat ordvalet hos presidentkandidater i USA, Polen och Libanon. Resultatet visar att konservativa politiker använder ett språk med fler substantiv (glädje, republikan, ideologi), medan de liberala har ett mer beskrivande språk som är rikt på adjektiv (glad, trångsynt, ideologisk). Forskarlaget tolkar detta som ett uttryck för hur de olika ideologierna skiljer sig åt: substantiv står för stabilitet och kategoriseringar, vilket passar de konservativa, medan adjektiv ger ett dynamiskt, föränderligt intryck. Att bilda meningar med många substantiv är också ett effektivt sätt att göra språket mer tungrott och svårgenomträngligt, och för att till exempel dölja vem som har ansvar för en handling. Jämför meningarna ”I tisdags grep polisen tre demonstranter” och ”Gripandet av demonstranterna skedde i tisdags”. I den senare har verbet grep blivit till substantivet gripandet, och vem som gjorde det är plötsligt oklart.
Ett annat sätt att använda sin språkkunskap på är att titta på vilka beskrivande ord en författare använder sig av i en bok. Det kan nämligen träffsäkert sätta ord på en hel del av författarens stil och karaktärernas personlighet. Och i förlängningen vilka beskrivningar som tilltalar en viss publik, och vad det säger om samhällets normer. Tidskriften Slate gjorde för några år sedan en analys av vilka som är de relativt sett vanligaste adjektiven i bokserierna Twilight, Hungerspelen och Harry Potter. På prispallen hittade man bland annat ”terrified” för Harry Potter, ”instinctive” för Twilight och ”functional” för Hungerspelen. Det visar ganska tydligt på Harrys kamp mot ondskan trots sin rädsla, Bellas känslomässiga kamp och Katniss krassa, funktionella inställning till vad som måste göras när världen rasar samman.
Jag vet inte hur ni känner, men när jag läser om de här undersökningarna vill jag genast gå ut och analysera adjektiv i varenda bok jag någonsin gillat. Jag misstänker att det går att hitta intressanta skillnader i hur man porträtterar folk av olika könstillhörigheter; barn, vuxna och äldre; folk från olika delar av världen, i olika delar av världen. Vad kan det säga om våra attityder och föreställningar? Det är nog DET jag ska ägna 18 mars åt i år. Välkommen att hänga på!
