”De fria fåglarna plöja sin väg genom rymden. Många av dem nå kanske inte sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria”.
Segerstedts patos för frihet och rätt lever vidare i högtidstal. I praktisk politik har liberalerna ersatt den med undfallenhet.
Det finns två partier i Sveriges riksdag som kallar sig socialliberala, Centerpartiet och Liberalerna. Inget av dem gör skäl för namnet socialliberal.
Båda partierna har försvagad arbetsrätt och marknadshyror som huvudfrågor. Det är marknadsliberalism.
Socialliberalismen uppstod som en reaktion på insikten att en fri marknad inte med automatik skapar fria människor. Formell frihet hjälper inte människor som är ekonomiskt ofria.
Därför måste den fria marknaden balanseras med en kompensatorisk politik som gör friheten meningsfull för så många som möjligt.
En stark arbetsrätt är socialliberalism eftersom den skyddar människor som inte kan skydda sig själva från att bli godtyckligt behandlade på arbetet.
Förhandlade hyror och bruksvärdesprincipen är socialliberalism eftersom de bromsar bostadssegregering och förhindrar att bara den som betalar mest får hyra.
Göteborgsliberalismen är en anglofil socialliberalism. Den förenar socialt ansvarstagande med finkulturella ambitioner och en stor respekt för bildning.
Ny som nummer ett bland Göteborgs liberaler och förste vice ordförande i kommunstyrelsen är Axel Darvik. Han är ett eko av Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni.
Darvik kallar sig socialliberal, men står upp för sitt partis marknadsliberalism. Som Sabuni kan han också tänka sig att samarbeta i sak med Sverigedemokraterna, ett parti som vuxit fram ur den svenska nazismen och vit makt-rörelsen.
När Göteborgs-Posten i en intervju frågade Axel Darvik om hans inställning till Sverigedemokraterna innebär att Liberalerna i Göteborg kan lägga förslag med dem, eller rösta på deras förslag svarade han klart och tydligt:
– Ja.
Självklart med reservationen att det skall vara rätt förslag. Som Nyamko Sabuni ser Axel Darvik inte faran i att främja ett parti som Sverigedemokraterna. Båda tycks övertygade om att de kan rida på tigerns rygg utan att hamna i tigerns mage.
En jämförelse med Torgny Segerstedt blir bara deprimerande. Varken Darvik eller Sabuni når upp till Segerstedts fotsulor.
Hur kunde det gå så illa? Vart tog Göteborgsliberalismen vägen?
Ett viktig markör är när Göteborgs-Postens dåvarande ägare Peter Hjörne 2015 anställde Alice Teodorescu som politisk redaktör.
Teodorescu gjorde ingen hemlighet av sin konservatism. GP behöll rubriken oberoende liberal på ledarsidan men ledarredaktionen byttes ut och innehållet skiftade politisk färg från socialliberal till liberalkonservativ.
Terminologin är lite knölig men liberalkonservativ kan enklast förklaras som en kombination av marknadsliberalism och kulturkonservatism. Ofta infärgad med populistiska synpunkter på migration och kriminalpolitik.
Alice Teodorescu har ersatts med Adam Cwejman men GP fortsätter resan högerut. Cwejman, som var ordförande för Liberala ungdomsförbundet 2009 till 2012, argumenterar idag med stor kraft för en moderatledd regering stödd på Sverigedemokraterna.
Som Teodorescu har Cwejman hämtat sin liberalism från Sture-akademin, en marknadsliberal skola för unga opinionsbildare, knuten till näringslivets tankesmedja Timbro.
Göteborgs-Postens sidbyte i politiken var uppseendeväckande. Men i retrospektiv är det nästan ännu mer anmärkningsvärt att det skedde under sådan tystnad från Göteborgs liberaler.
Om tystnaden skall förstås som ett instämmande, som likgiltighet eller som ängslan vet jag inte, men slutsatsen blir densamma: Göteborgsliberalismen plöjde inte sin väg genom rymden mot fjärran mål. Den gav sig utan strid.
