När jag som 21-åring flyttade till Buenos Aires var de något av det första jag la märke till i stadsbilden. Kvinnorna från Paraguay och Bolivia som stod på trötta ben i sina förkläden och skurade balkonger i de bättre kvarteren, släpade fram renrasiga hundar längs trottoaren med svetten klibbandes under den tighta uniformen, eller iklädda jeans och t-shirt tålmodigt gungade ljushyade, bortskämda barn i överklasskvarterens parker. De lite äldre männen från samma länder vaktade de rikas portuppgångar och de lite yngre körde fram och tillbaka på mopeder genom staden med tunga lådor fyllda med medicin, mat, dryck, glass eller något annat som medel- och överklassen inte orkade ta sig ut och köpa själva.
Jag minns att jag då tänkte på hur tydligt man kan se på en persons kroppsspråk att den tjänar en annan. Den flackande blicken, det osäkra leendet, det lätt böjda huvudet. Det är en kropp som inte tar plats och vars blotta existens handlar om att finnas till för den som betalar för ens överlevnad.
Speciellt motorcykelbuden fångade mitt intresse. Kanske för att de var unga killar och jag var ung tjej. Kanske för att jag vid ett fåtal tillfällen själv gjorde det där förkastliga och beställde hem kinamat eller glass en varm januarikväll, och då fick möjlighet att prata med dem. Eller var det kanske efter att jag läst den underbara novellen ”Las noches de Flores” av den argentinska författaren Cesar Aira, där han bland annat beskriver hur motorcykelbud från olika delar av stan efter de gått av sina arbetspass genomförde så kallade ”guerra de motos” – illegala hastighetstävlingar på stadens gator mellan rivaliserande gäng. Glassutdelarna mot pizzabudet. Kinamatskillarna mot empanadasnubbarna.
Jag minns att det då, år 2001, kändes så väsensskilt från gatorna i Stockholm, där avsaknaden av matbud på motorcyklar var total. Så känns det inte nu, år 2020. För nu finns de även här, överallt och dygnet runt. De är en del av samtidens immigrerade tjänstefolk. Anonyma bakom sina hjälmar susar de förbi i novembermörkret på sina kinesiska moppar för att se till att paret på Kungsholmen får sin sushi till Netflix-kvällen.
Jag ser ofta hur de står i klungor och huttrar utanför snabbmatskedjor som Mc Donalds, Max och Pizza Hut, håller ett öga på mobilen och pratar med varandra på urdu, punjabi, pashto, dari, bengali och engelska. Vi vet inte vad de heter, vi vet inte var de bor. Vi vet bara att de precis som byggjobbarna, barnflickorna, städerskorna och diskarna har kommit hit för att tjäna lata, självupptagna, välbärgade människor.
Häromdagen läste jag att det fruktansvärda sponsorsystemet Kafala, som finns i flera länder och som utsätter migrantarbetare för exploatering, tvångsarbete och även människohandel, ska avskaffas i Saudiarabien. Det innebär ett steg bort från ett modernt slaveri och parallell-samhällen som befolkas av oförsäkrade, utnyttjade tjänstefolk. Välkommet såklart, men självklart inte tillräckligt.
I Sverige däremot verkar det som att vi sakta men säkert är på väg tillbaka till det samhälle där drängar, pigor, hushållerskor och hembiträden såg till att de högre klasserna kunde fortsätta leva sina priviligierade liv utan att behöva befatta sig med hushållarbete eller sina barns basala behov.
Det kanske därför är dags att vi till nästa 1 maj moderniserar Internationalen och istället vänder oss direkt till vår tids trälar:
”Foodorabud i hela Sverige, rutstäderskor och diskare. Byggjobbare och Uber-chaffissar, nu ska uppbrottens timme slå ... ”
