De senaste åren har nazimarscher arrangerats på första maj, på olika håll i landet. Tyr-­runor som vajar i vinden där det skulle varit röda fanor är numera en återkommande, olycksbådande och mörk samtidsmarkör. Tess mötte dem 2016 i Borlänge och i år kommer de till både Ludvika och Kungälv. En grupp anonyma Ludvikabor skickade därför ett öppet brev som publicerades i Dalademokraten den 2 februari i år. De hemliga avsändarna beskriver förtvivlat NMR:s (Nordiska Motståndsrörelsens) närvaro som ”en kränkning mot all anständighet”. De skriver att organisationen gång på gång ges tillstånd att ”förstöra tryggheten och glädjen” genom sin verksamhet i staden. De skriver om hur nazismens närvaro tar något viktigt ifrån dem. De skriver om rädslan att lämnas ensamma.

Det får aldrig bli normalt. Nazister ska marschera på arbetarrörelsens högtidsdag IGEN och det är ungefär 100 procent onormalt varje gång det händer. Egentligen räcker orden från Ludvika – att låta dem marschera ostört är att smutsa ner allt som vi har, är och någonsin kan bli. Vilken vänster kan övertyga och vilken feminism kan vinna mark, om den inte kan markera mot fascism?

Inför den numera legendariska sista september 2017 skrev jag i Göteborgs fria tidning. Det blev en fantastisk dag och vi, motdemonstranterna, fick känna ruset, kraften i att vara ett – tillsammans. Det som enligt dem själva skulle bli den ”mäktigaste (nationalsocialistiska) Göteborgsdemonstrationen sen andra världskriget” beskrevs istället efteråt som ”en lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker”. Samtidigt fylldes gatorna av nästan 20 000 personer som visade sin avsky för nazismen. Nu ska samma nassar gå, men bara lite längre bort.

För att definiera en politisk rörelse måste man skilja ut den från tillfälliga krisreaktioner. Den 30 september 2017 får inte bli en engångsgrej som hände för att vi alla blev helt chockade över att de skulle komma till just Göteborg. Motståndet måste hänga i och fortsätta finnas. För att vara en kraft att räkna med måste det finnas vid kexfabriken två mil norr om avenyn likaväl som i en bruksort i dalarna.

Nazister marscherar i svenska småstäder, men rör sig inte i ett vakuum. Gränserna är stängda, den tillfälliga asyllagen ligger och Timbro kan skriva saker som ”invandrares nedsatta produktivitet” i DN utan att folk ballar ur ens lite. Migrationsverket röntgar barns knäleder medan Busch Thor göder modersmyter och polar med Åkesson i riksdan. Det är sjukt men det är verkligheten mellan raderna i Ludvikabrevet. NMR framstår i sig själva mest som nån form av bootcampande vikinga-lajvare. Svåra att ta på allvar med sina stympade porrfingrar och hell seger-pyntade rullstolar, jag vet, men de pushar politiken ut mot sin kant. De banar väg, rensar terrängen och öppnar dörrar som för evigt skulle hållas slutna. Egentligen vet vi ju så väl vad nazister kan göra. Vi har hela den europeiska historien att tillgå tillsammans med NMR:s nutida bränder, bomber, hot och förföljelser.

Det är vårt och ingen annans ansvar att aldrig glömma. Ni vet, statsministern kommer ändå inte komma. Förresten kan han dra åt helvete med sina lögner om migrationspolitiken och murar som inte skulle byggas. Den här fighten kan inte lämnas över. Ludvikaborna adresserade sitt brev till ett gäng polischefer, ministrar och till slut till ”alla högre makter”. Ändå vet de att det egentligen är du och jag och alla som måste agera mot fascismen. För ”dagens polis skyddar morgondagens Hitler”, det är liksom deras jobb. Vem etablissemanget bjuder in till bokmässor och almedalar och riksdagssamarbeten får de stå för själva, men gatorna, det är vårat bord.

Samtiden är den vi ska stå för i framtiden. Så fira en värdig antifascistisk första maj i år! Välj din småstad och bara var Tess Asplund. Ni som inte kommer, backa upp oss och skicka oss er solidaritet från tågen i era hemstäder! Vi ska känna ruset av att vara ett tillsammans, då kan den som egentligen är rädd – också vara förbannad.