Detta var förstås innan Brexit, Trump, SD.
Högerpopulismen motbevisade dessvärre påståendet med all önskvärd högljuddhet.
Men från allt fler håll attackeras jag just nu av mjukast möjliga och knappt märkbara motstånd.
Den framgångsrike rapparen André 3000 från Atlanta-duon OutKast, världsberömda för hits som ”Hey Ya”, ”So fresh, So Clean” och ”Ms. Jackson”, har vid 48-års ålder skolat om sig till flöjtist och gett ut ett instrumentalt ambient-album i transcendental vågskvalpsmiljö.
I en av få intervjuer André 3000 har gett om sin nya inriktning säger han:
”Y'all niggas don’t deserve words”.
Samma vecka läser jag ett manifest (för övrigt aningen mer passionerat än Aftonbladet kulturs så kallade manifest om att kommersialisera sin litteraturbevakning) publicerat av det pyttelilla Stockholms-förlaget Renate Press:
”De slåss om vår uppmärksamhet, de förtjänar den inte.”
Olika konstformer, samma tanke.
Skälet till Renates manifest är att de har startat en systeretikett, Renate Ambient, som ska ge ut ”prosa i gränslandet mellan litteratur och sömn”.
Huruvida detta – i alla fall medvetet – har prövats tidigare kan jag inte svara på, jag är för stunden mest fascinerad över sammanträffandet att amerikanska hiphop-superstjärnor och små svenska förlag genomför så snarlika idéer.
Men ambientpionjären Brian Eno – genrens faktiska uppfinnare – betraktar ambient även som något politiskt: rusa inte omkring, drabbas inte av digital panik. Ta det lugnt och tänk igenom ditt nästa drag.
Atmosfärisk musik – och, uppenbarligen, text – som ämnar bejaka eftertanke och sans. Total tystnad kan ju vara lika distraherande som oväsen. Ambient kan beskrivas som förhöjd tystnad.
Ambient saknar dessutom traditionella hierarkier; lyssnaren fullbordar verket genom miljön hen väljer att spela det i.
”Konst med ambitionen att återerövra viskningen som ett anti-populistiskt vapen måste applåderas.”
Det är förstås inte bara André 3000 och lilla Renate Press som vänder sig till ambient för inspiration. Det är en renässans som har pågått och eskalerat ganska länge i – förlåt – största stillhet, en bra bit från de bredspårigaste popkulturella motorvägarna.
Inspelningar avsedda att ackompanjera avslappningsövningar och yoga-kassetter från 1980-talet återutges i nya format på prestigefulla etiketter med akademiska omslagsessäer.
Dessa former av muzak är inte längre bakgrundsmusik som ska smälta in i omgivningen, blott utgöra en förlängning av tapeten. Tidiga japanska ambientmusiker kallade i och för sig ofta det de skapade för ”inredningsmusik”. Men konstens funktioner förändras alltid över tid.
Därför är det först nu man verkligen kan skönja hur lugn, ro och en god natts sömn kanske ändå bör betraktas som en motståndshandling.
Konst med ambitionen att återerövra viskningen som ett anti-populistiskt vapen måste applåderas, om än, givetvis, mycket försiktigt och så lågmält som det överhuvudtaget är möjligt.
För övrigt vill jag varmt rekommendera den italienska harpisten Floraleda Sacchis djupt ambienta nya album ”Ryuichi Sakamoto by Floraleda Sacchi”.
