Burma brinner. Landets militär mördar, misshandlar och fördriver människor som tillhör den muslimska minoriteten rohingya. Enligt FN rör det sig om etnisk rensning. När förföljelserna eskalerade i augusti var landets ledare Aung San Suu Kyi anmärkningsvärt tyst. Först efter att över 400 000 personer från rohingyaminoriteten tvingats fly sina hem höll Suu Kyi ett tal där hon visserligen fördömde våldet men vägrade att kännas vid militärens roll i det (The Guardian, 19/9).
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
För ett tag sedan fick Suu Kyi Nobels fredspris för sin kamp mot den dåvarande diktaturen. Många anser att hon på grund av utmärkelsen har ett extra stort moraliskt ansvar att protestera. Hennes undfallenhet har därför väckt röster som kräver att fredspriset ska tas ifrån henne.
Vem är Aung San Suu Kyi? Vad är hennes sanna jag? Är det den som kämpat för demokrati och gjort sig förtjänt av ett fredspris? Eller är hennes riktiga jag den som i egenskap av makthavare är beredd att se åt andra hållet när människor mördas och fördrivs från sina hem? Eller är båda sidorna lika sanna? Kan både den modiga fredspristagaren och den nonchalanta ledaren rymmas i en och samma person?
Enligt beroendeforskaren Markus Heilig är en människas sanna jag inte entydigt (DN, 13/9). Neurovetenskapen visar att vi har motstridiga önskningar och impulser inom oss. Regleringen av våra impulser sker i pannloberna. Det vi gör när pannloberna är utslagna, exempelvis vid en rejäl fylla, speglar inte våra sanna jag. Dessa handlingar är snarare resultatet av en tillfälligt nedsatt förmåga att överblicka de långsiktiga konsekvenserna av våra handlingar.
I Suu Kyis fall handlar det knappast om störda pannlober. Hennes reaktion på våldet verkar snarare vara ett genomtänkt beslut där hon vägt olika möjligheter och valt den moraliskt förkastliga eftersom de andra skulle kosta henne mer än hon är villig att betala.
En som däremot sannolikt drabbats av tillfälligt utslagna pannlober är den forna finansministern Anders Borg. Nu vet vi inte exakt vad som hände på den där ökända skärgårdsfesten, men om det Aftonbladet påstår är sant, att han har visat könet och sagt hora, betyder det, om vi ska tro forskaren ovan, inte att denna mansgris är Anders Borgs sanna jag.
Är Anders Borg sexist? Även om ryktena från skärgårdsfesten är osanna har det säkert hänt vid något tillfälle att han missgynnat en kvinna på grund av hennes kön. Innan du protesterar kan jag lugna dig med att även du har gjort det. Och jag också. Jag vågar påstå att de flesta av oss någon gång i våra liv har begått sexistiska handlingar. Konstigt vore det annars. Vi lever ju i ett sexistiskt samhälle. Det kräver mer energi att gå emot strömmen än att flyta med. Ibland tar vi den enkla vägen och inställer oss i det sociala spelet. Vem klarar av att strida jämt?
Att vi någon gång har gjort oss skyldiga till sexistiska handlingar betyder inte att vi är eller ska kallas sexister. Vår tid tycks alltför upptagen av att stämpla människor som det ena eller det andra. Vi verkar ha blivit oförmögna att hantera att alla människor har både godhet och ondska i sig.
Se till exempel på James Marion Sims som uppfunnit något så fantastiskt som den moderna gynekologin. Amerikanerna är så stolta att de rest en staty över honom i New York. Men vad de helst inte nämner när de talar om honom är att han experimenterat på svarta kvinnor mot deras vilja. Vad var han då? Hjälte eller skurk? Varken eller? Både och?
När jag säger att människor bär på både godhet och ondska menar jag inte att vi ska tolerera onda handlingar. Martin Luther King sa i sitt berömda tal att den enda grund som vi bör döma människor på är innehållet i deras karaktär. Om människans karaktär är synonym med moralen i hennes handlingar håller jag med. Skulle vi döma andra efter den ondska som de har i sig skulle hela världen bli vår fiende. Vad vi har inom oss spelar ingen roll. Det enda som räknas är vad vi gör. Godheten och ondskan må bo jämsides i människan men de är endast verksamma i hennes handlingar.
