BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag har haft anledning att tänka lite på godhet den sista tiden. Det beror på att jag just haft en kurs på Örebro konstskola med det temat.

Bakgrunden är ett misslyckande. Detta utgick från ett samarbete mellan konstskolan och Filadelfia om en tidigare kurs (jag kanske inte har lust att samarbeta med djävulen själv men jag tycker definitivt att det är spännande att möta sådana som inte tycker som jag gör). Våra elever arbetade med temat dygder och det hela skulle avslutas med en utställning i Filadelfia-kyrkan. Men det blev uppenbart att ”dygder” var en mycket svårknäckt nöt. Av de få konstverk som verkligen genomfördes var det inte många som egentligen handlade om dygder. Och när det blev dags för utställning visade det sig att vi, när det kom till kritan, inte var särskilt välkomna. Vår utställning hängdes i ett stängt rum. Inte många såg den. Kursen innehöll spännande diskussioner men slutade i ett ganska platt misslyckande. Jag har ofta funderat på varför.

I konsthistorien är det uppenbart att det är problem med godhet och dygder. Synd och ondska är liksom sexigare. Synd kan sälja damunderkläder och parfymer. Det kan inte dygd göra.

I många gamla kyrkor finns det väggmålningar. Där verkar paradiset vara en trist och tråkig plats. Liksom stillastående. Änglarna ser stela och humorlösa ut. Helgon och apostlar likaså. Men i helvetet är det party, liv och rörelse. Djävlar och demoner är målade med fantasi och glädje. Ja, liksom jävlaranamma. Man kan se att konstnären har kommit loss och haft kul.

Hollywoodfilm har nästan alltid ett liknande upplägg. Hjältarna är träiga och trista. Men skurkarna har mer spännande och sammansatta personligheter. Intressanta sadister och psykopater. Och visas en idyll upp så vet man att den kommer att raseras i nästa scen.

Film, teater, litteratur, journalistik och en hel del konst är ofta konfliktdriven. Problemen, de negativa krafterna, är det som driver framåt. Den goda sidan framstår mest som statisk, odynamisk – och trist.

Jag kan ibland känna att det är lättare att komma med negativ kritik än med beröm. I alla fall om berömmet ska ha något innehåll. Att hålla distans, vara coolt ironisk och sarkastisk är en bekvämare position än att stå upp för något som man tycker är bra. Man gör sig naken och sårbar när man står för något. Om detta något är snällt, gott och välmenande ligger det nära till hands att andra gör sig lustiga över det. Snällhet är inget som man får särskilt mycket cred för.

John Lennon försökte att utnyttja sin position som superkändis för att göra något gott. Efter att Beatles hade spruckit blev han och Yoko Ono fredsaktivister. ”War is over if you want it”, sjöng han i en låt. De fick mycket skit för det. Det var många som inte ville ta dem på allvar.

Detta tycker jag är en märklig ordning. Utmaningen att inte bara kritisera något dåligt utan också stå för
något gott, känns stor. 

Och spännande.