Länge trodde jag att det som skulle skilja 2014 från 2015 – rent politiskt – var valet, men nu har det visat sig att det kan bli val precis närsomhelst. Detta styrker mig i min uppfattning att varje dag är en valdag – även om det nu inte blev något extra val. (Ja, det stavas verkligen så, särskrivningspoliser, det fick ni leva med!)
Att blicka tillbaka på 2014 som ”supervalåret” känns därför redan sååå 2014.
Därför tänkte jag istället blicka framåt och fokusera på de begrepp vi så slarvigt och ogenomtänkt använt i samband med valen och gett nya betydelser i de politiska efterspelen, begrepp som vi nu verkar ta med oss in i det nya året.
Allt oftare har jag hört folk säga att Sverige ”förlorade sin politiska oskuld” när Sverigedemokraterna blev vågmästare i riksdagen. En konstig syn på ett lands politiska sexualitet. Som om detta att förlora sin oskuld skulle vara något skamligt. Sverige förlorade väl i så fall sin politiska oskuld när alla fick rösträtt? Det känns lite väl kristdemokratiskt att se förlorad oskuld som något smutsigt.
En annan vinkling som hörs från många håll är att partiernas agerande runt budgetomröstningen var på ”sandlådenivå”. Det är djupt kränkande. Fatta vilka mångfacetterade och djupa sandlådelekar vi hade i Hjärup när jag växte upp! Jag minns hur vi blandade sand, snö och gamla löv och skapade hela samhällen av denna multismet.
I samma anda säger folk att det varit rena ”lekstugan” i riksdagen. Jag vet inte vad folk gjorde i sina lekstugor, men vi lekte med varandra, lärde oss kommunicera, skapade gemensamma visioner. Lekstugan var en plats för kreativitet, fortbildning och konsensus. Lekstuga betydde inte en plats för fascister att sprida upplevelsen av martyrskap så att ingen vågar kalla dem för fascister.
En ständigt återkommande metafor har varit detta med ”utsträckt hand”. Löfven sträckte ut handen till alliansen. SD sträckte ut handen till regeringen. Alliansen sträckte ut handen till Miljöpartiet. När jag var liten hette det de gör ”att räcka finger” och ledde sällan till några vidare förhandlingslägen.
Så efter alla dessa betydelseförskjutningar kan det vara läge för en snabb ordlista inför 2015 – inte med nyord utan gamla ord med nya betydelser – så alla vet vad de mest frekvent förkommande orden och begreppen innebär:
”Ansvar” betyder ”Så länge vi har makten”.
”Demokrati” betyder ”Heja den som vinner, byxorna försvinner”.
”Alla” betyder ”Sex eller mindre”.
”Vi ska titta på det” betyder ”Det kan ju ni drömma om.”
”Vi är beredde att samarbeta” betyder ”Det kan ju ni drömma om”.
”Public service” betyder att ”om Gudrun Schyman är med i På spåret måste Björn Söder vara med i Stjärnorna på slottet”.
”Forskning” är det du kan hänvisa till när din debattartikel är tagen ur luften för att ge den luften lite mer abstrakt luft.
”Debatt” är när två människor hånskrattar åt varandra i olika tonhöjd.
”Opinionsundersökning” är som ett inverterat tupperwearparty för självuppfyllande profetior.
”Valrörelse” är precis som Melodifestivalen och Idol något som pågår latent året om, hela tiden, som ett vagt hot med enorma produktionskostnader.
Så är alltså det mycket rörliga språkliga läget inför 2015.
Det politiska läget är desto mer fastskruvat, eftersom ingen ens verkar vilja snegla på ett reellt samarbete över blockgränserna.
En del menar att Decemberöverenskommelsen främst är ett resultat av S&M, vilket ger en helt ny innebörd av begreppet ”nattmangling”.
