BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hur ska jag nu finna hoppet om en bättre värld när världen alltmer verkar styra över på att skapa konfrontation. Tecknen är ju många, det kan vi alla se, men när ledaren för världens mest inflytelserika land kommer att vara en enögd slugger så går det inte att fly undan oron!
Kanske kan hoppet finnas i Bibelns ord om vetekornets lag; kornet måste dö för att något nytt, ett veteax, ska växa fram. För så kan det ibland vara i människans liv, att vi måste ”köra skiten i botten” för att insikten på allvar ska drabba oss att något måste förändas och att vi får kraft att förändra. Så är till exempel erfarenheten från missbrukarvården, att en missbrukare ofta måste förlora allt innan denne får tillräcklig motivation för att göra något nytt av livet.
Ser man det globalt så har ju ansträngningarna funnits där för att bygga en bättre värld efter 1900-talets stora krig, då vetekornet dött. Och resultaten har ju faktiskt vara goda om man ser över världen. Det har lett till att fler kan äta sig mätta, fler kan få sjukvård, fler kan utbilda sig och så vidare. En bättre värld för fler har byggts.
Men något har hänt, vinden över världen börjar driva över från ”Vi måste hjälpas åt” till att ”Jag bryr mig om mitt”. Stängda gränser, minskat bistånd, de rika blir rikare, flyktingströmmar, terrorhot och tecknen är många på att spänningarna byggs upp, det märker vi även i Bergslagen.
Hur ska då vetekornet börja gro till att växa till en bättre värld?
Kanske kan hoppet ligga i en kollektiv insikt att girighet inte är framgång utan leder till ondska. Att vi får betrakta att den värld som bygger på att ta för sig inte är en värld som vi vill leva i. Att världen längtar efter att få skratta tillsammans, att få glädjas åt andras glädje.
Generositet i stället för snikenhet. Hur nå dit då?
Mina tankar vandrar till en söndagsmiddag med mina morföräldrar. De var småjordbrukare i norra Värmland, enkla och förnöjda. Mormor hade gjort chokladpudding, morfar glufsade snabbt i sig sin portion och jag tog små små skedar för jag ville att portionen skulle räcka länge. Och jag frågade morfar lite förvånat – tycker du inte om chokladpudding? För så tänkte jag att så gjorde man med mat man inte tycker om, det gällde att bli av med den. På den tiden skulle man äta upp det man hade fått sig serverat. Morfar sade: jag tycker att det är så gott att jag äter det på en enda gång!
Och den lille Per fick en tankeställare, så kan man tänka, bjud dig själv på glädje!
Vad har detta med Trump och världen att göra? Jo det handlar om generositet. Generositet mot sig själv är grunden för att vara generös mot andra. Min morfar var mot alla en mycket generös man, det var inte den lille Per. Och det är där som problemet med Trump och hans anhang ligger, som jag ser det. För det är skillnad, avgrundsdjup, mellan att ha en ta-för-sig-attityd och generös attityd.
Mitt hopp ligger i att när girighetens makter får visa vad girigheten leder till så ska världen än en gång låta vetekornet bli till ett växande sädesax där generositeten får vara blomman.
Vi kan börja hos oss, med dig och mig.
Och jag fortsätter att be.
