I våras förlorade Uber på kort tid en fjärdedel av sitt värde på New York-börsen. Detta som en direkt följd av att USA:s arbetsmarknadsminister uttryckt att taxichaffisarna kanske ändå borde räknas som Ubers anställda, med vissa grundläggande rättigheter. Gig­företagens hela affärsidé bygger ju att pressa ned priset på arbetskraft. Att dumpa löner och återinföra ett gammaldags daglöneri – fast under en ny beteckning: ”appbaserat arbete”. Som om inte mobiltelefoner sedan länge vore ett standardredskap inom de flesta yrken. Som om det räckte för ett företag att ha en app för att upphöjas till ett innovativt ”teknikföretag”.

Uppenbarligen behöver vi bättre språk för att tala om de nya formerna för utsugning och kontroll i arbetslivet. Här har den svenska gruppen Gigwatch gjort en viktig insats, både genom sin podd och i den läsvärda rapporten ”Apparna & arbetet” som släpptes förra veckan.

Gigwatch visar att den så kallade gigekonomin inte är någon ”korrupt avart” från en i övrigt väl fungerande kapitalism. I stället etablerar de begreppet ”gigifiering” om en tendens som omfattar stora delar av arbetsmarknaden, i skiftande grad. 

Taxiföretag och cykelbud är de mest synliga exemplen. Samma villkor präglar en mängd lågbetalda arbeten som kan utföras hemifrån vid en skärm: sortera bilder, översätta text, ge kundsupport. Men gigifieringen märks även inom hemtjänst, barnpassning och skola.

Det handlar om osäkra anställningar i kombination med digital övervakning. Arbetsdagen delas upp i små moment och det gäller att ständigt finnas till hands, med eller utan lön, för att i hård konkurrens få ihop tillräckligt med arbetstimmar. Ofta finns ingen fast arbetsplats och ont om tillfällen att prata med kollegorna. Arbetet styrs via appar, visst. Men bara en riktig stofil kan köpa retoriken om att appar i sig skulle vara ett tecken på innovation.