Anders Wallén: Genom barnen ser vi sommaren

Suck. Vad är väl en svensk sommar? När kom den och när tog den slut? Som vanligt blir jag sittande i sen kväll med en tung känsla av att den åter gått mig förbi. Som om den skulle låta sig fångas som ett djur som man motvilligt släpper ut när löven börjar gulna och luften fått vässade kanter. Allt det liv som skulle få plats i den. Det som bara fanns när man var barn och som kanske egentligen bara är samlade vanföreställningar där man i efterhand plockat de allra godaste bitarna. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Bara genom barnen kan vi se sommaren. Som genom ett öppet fönster, ett sånt där med en pelargon i och en fläktande gardin som luktar sköljmedel. En sån där sommar med brunbrända ben med 32 myggbett på. Så tänkte jag när jag satt i en solstol och tittade ut mot sjön och den begynnande skymningen. Jag fick ta den röda stolen för att Wilmer, mitt äldsta barnbarn, ville ha den blå. Jag tror att det var för att den röda var rangligare och han tyckte att det skulle vara lite kul om den gick sönder och farfar brakade i backen. Farmor hade nog sagt att det vore bäst om farfar tog den blå som var lite stabilare. Tror jag. 

Vi fiskade kräftor och samtalade om allt det som finns i en sexårings värld. 

– Jävla kräftor sa han när vi inte hade fått en enda på de två första timmarna.

– Har du börjat svära undrade jag förvånat eftersom han alltid påpekat att man inte får det varje gång jag råkat undslippa mig en svordom. 

– Man får svära när man har fyllt sex år. 

– Jaha. Så klart man får, sa jag, eftersom farfar inte nödvändigtvis behöver ta de tråkigaste och mest långrandiga konflikterna kring uppförandekoder. Farfar är dessutom av den bestämda uppfattningen att svordomar hör språket och livet till och att de rätt använda berikar både det förra och det senare. Jävla kräftor alltså. 

Så superade vi på vår medhavda matsäck som bestod av smågodis, kaffe, snus och fläderblomssaft. Och solen sjönk långsamt och strandpromenaden var full av folk som stannade och tittade i vår hink som ju längre kvällen led fick fler och fler kräftor i sig. Några var riktiga bamsingar som var så elaka att vi var tvungna att isolera dem från de andra. Jag tänkte dra det där om djungelns lag men lät bli. Man behöver inte förklara för ett barn det han eller hon ser med egna ögon. 

Och morgonen efter kokade vi kräftorna och en doft av krondill fyllde köket. Jag tänkte att det var bra för man behöver dofter att koppla ihop sina minnen med. Jag spelade musik också. Allt var tänkt som en hjälp på traven för Wilmer när han i framtiden ska försöka förstå den svenska sommarens tjusning och sorg. Och kanske i lika hög grad för att jag själv skulle få fatt i den där känslan jag så förtvivlat letat efter. 

Så där satt vi medan sommaren byggde bilder i honom, bilder som förhoppningsvis finns kvar när han själv en dag sitter med sitt barnbarn invid en liten sjö en sen augustikväll. Då i den röda stolen får man förmoda.