Lite snopet hoppade vi över det extranummer vi förberett. 

Vi i trion Hope kände ju att vi hade publiken i vår hand, det var en förtrollad stämning. Akustiken och Stockholms Stadsmissions kompetenta ljudtekniker gav vår musik den absolut bästa ljudkvalitet vi någonsin haft. Den före detta kyrkan Sankt Paul var fullsatt. Men alla i publiken hade inte kommit till kvällens evenemang enbart för att lyssna på oss. Trots att de satt som tända ljus, fanns det magar som kurrade. Vi som stod på scenen var mätta. Konserten avslutades snabbt med allsång till Freddie Wadlings ”Walk”. Den som slutar med orden ”Love, peace, happiness, eternity, all these walks with You”.

Lite förmätet kanske, med tanke på vår ojämlika situation, men det blev vackert och innerligt. Efter att konserten var slut väntade soppa i köket, där vi satte oss till bords och umgicks. Vi som stått på scenen blev en del av en gemenskap. Runt bordet delades upplevelser av musiken likväl som vardagliga bekymmer och glädjeämnen. Denna kalla februari­kväll 2018 bestämdes att lokalen skulle öppna upp för de som behövde någonstans att sova och när vi skulle hämta våra instrument hade en äldre man redan kojat under flygeln. 

I veckans tidning skriver vi om ”Jul i gemenskap”, ett så kallat alternativt julfirande dit alla som vill vara del av en gemenskap är välkomna. Många av stammisarna lever i hemlöshet, fattigdom och ensamhet. Julen är gemenskapens högtid, men också den ensammaste tiden på året för den som saknar vänner och familj. Har en dessutom inte någon egen säng att krypa ner i, är julen bara en påminnelse om hur olika livets lott fallit ut. För det är ju så det är. En av de intervjuade diakonerna påminner om att hemlöshet inte är en egenskap, utan beror på omständigheter i livet: ”Idag är det de, imorgon kan det vara jag eller du”. 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något är många volontärers devis. Att möta en människas blick och säga hej eller god jul är något vi alla kan bjuda på.

God helg och trevlig läsning!