Att den militära insatsen skulle bli typisk för tiden efter kalla kriget vet vi nu var en helt felaktig prognos. Den handlingskraft som fanns när det handlade om ”oil company with a flag” som någon kallat Kuwait fanns inte två år senare när inbördeskriget i forna Jugoslavien bröt ut, eller när folkmordet i Rwanda inleddes. Idag, när Assadregimen för krig mot sitt egna lands befolkning och Daesh försöker rita om Mellanösterns karta genom folkmord finns än mindre dikterad politik från Washington.

Trots det framförs ofta inom delar av vänstern en tanke om att all utveckling internationellt är dikterad av USA. Ett vulgärt sätt att försöka se världen med kalla krigets glasögon som redan under nämnda kalla krig missade komplexiteten i internationell politik, och framför allt, överbetonar USA:s makt. Kanske i hopp om att intensifiera motstånd mot sagda utveckling. Så kallade marxister som stirrar sig blinda på vad kapitalet gör (och därför missar hur mycket kapitalet reagerar på och tvingas förhålla sig till vad arbetarklassen och massan gör) har här sin motsvarighet på den internationella arenan. 

Missförstå mig rätt: USA har militära baser jorden runt, ger finansiellt och militärt stöd till diktaturer av geopolitiska skäl, och har bromsat demokratisk utveckling i områden även efter kalla krigets slut. Men det är helt enkelt inte så att vi lever i en unipolär värld. Att tiden 1945–1991 var en bipolär värld är det omöjligt att förneka, och att USA var den enda stormakten tiden efter det är likaledes omöjligt att förneka. Men att USA sedan 2001 är relativt försvagat ekonomiskt, har svårare att diktera villkoren politiskt internationellt, samt än svårare att vinna stöd för sin diplomatiska linje internationellt och uppslutning för militära lösningar, borde vara uppenbart för alla. Den antiimperialistiska vänstern talar slentrianmässigt om ”imperialismen” i bestämd form singular, när det är läge att se att det mer än någonsin sedan 1991 finns rivaliserande imperialistiska ambitioner i världen idag. 

Ukraina, Stilla Havet, Centralasien, ekonomiska intressesfärer i Afrika – man får gå tillbaka till mellankrigstiden eller kanske till och med tiden innan första världskriget för att hitta så många spänningar utan självklara sidor i konflikter i världen. EU:s totala lamslagenhet på den internationella arenan, vacklande om synen på hur USA och EU ska förhålla sig till Iran, det internationella beroendet av stabilitet i Kina. Det råder ingen brist på områden där självsäkerheten hos den internationella borgerligheten närmar sig all-time low. Men det är likaledes inte svårbegripligt att en tid med en tydlig fiende snarare än en rad fientliga stater har ett nostalgiskt skimmer för vänstern. USA agerar utifrån sina geopolitiska intressen och är i det avseendet en bakåtsträvande kraft i till exempel Egypten och Saudiarabien, men det får inte förleda oss att tro att alla krafter som är antiamerikanska är progressiva.

Det finns en ovana inom vänstern att se Europa och Nordamerika som världshistoriens motor. Besattheten av USA är en del i det. För mer än trettio år sedan var till exempel merparten av Latinamerikas länder USA-stödda diktaturer, idag formuleras kontinentens politik underifrån – mer oberoende av Washington än någonsin, och där ursprungsbefolkningen agerar på den politiska arenan mer än någonsin. Omvänt kan den reaktionära utvecklingen efter den arabiska våren inte förstås som USA:s verk, utan som inhemsk reaktionär mobilisering i samverkan med internationella aktörers. Från USA:s stöd till militären i Egypten likaväl som Turkiets indirekta militära stöd till Daesh utifrån det strategiska intresset att motarbeta kurdisk autonomi, såväl som ryska intressens vilja att stödja klientstaten Syrien. Ensidigt fokus på USA kommer aldrig leda vänstern in i framtiden, reaktionen ska bekämpas i alla skepnader.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.