Då blev det ändå ett dussin kartonger jag flyttade med mig: ”bra att ha”, ”minnen” och ”kan lagas” samt kilovis med kläder som ”kanske blir mode igen” (nej.). Allt som allt rätt misslyckat, fast jag är bra på att inte köpa så mycket nytt så känner jag varje dag ett raseri över att det är så proppat med skit överallt i nya hemmet, femtusen halvt använda schampoflaskor, en miljard strumpbyxor med nedkasade skrev, foton utan ramar, ramar utan foton. Grrr! Kan ingen rensa åt mig?
Vi är många som känner likadant. Vid årsskiftet, kom Netflix-serien Tidying Up with Marie Kondo. Överallt ser jag nu folk halvt skämtsamt, halvt allvarligt prata om att de rensar sina hem med ”KonMari-metoden” och tipsar varandra om youtubeklipp om hur man viker strumpor och t-shirtar i rektangulära paket som placeras på högkant i byrålådorna.
Marie Kondo är en japansk städguru. Hennes ”The Life Changing Magic of Tidying Up” publicerades 2011 i USA, där den raskt blev nummer ett på New York Times försäljningslista. Idag har boken sålt i fler än fem miljoner exemplar. Men nu efter realityseriens premiär har hon blivit ett världsfenomen!
Serien går ut på att Kondo besöker väl researchade amerikanska familjer, och hjälper dem att rensa ut och organisera sina hem. Personerna – inte hoarders med samlarmani utan bara vanliga konsumenter i en kapitalistisk värld – berättar hur olyckliga de blivit av sina stökiga hus där varenda låda, garderob och byrå flödar över med prylar och kläder (en del till och med med prislapparna kvar.) Hur förhållandet blir lidande, barnen inte kan leka och att de inte känner någon glädje över att vara hemma.
Plingplong på dörren! Så trippar Marie Kondo in. Leende, sockersöt, perfekt spegelblank page med lugg, set med kjol och kofta i milda pastellfärger. Så ska utrensandet ske genom hennes patenterade, nu legendariska metod, då man systematiskt går igenom allt man äger. Man lägger fram allting, håller upp varje enskild ägodel och frågar sig själv: ger den mig glädje? Tokimeku, på japanska. Eller, på engelska: Does it spark joy?
Allt som inte ”spark joy” ska bort. På ett tillfredställande sätt får familjerna i serien se hur enormt många kassar och lådor med saker och plagg de inte behöver eller vill ha, hämtas med en lastbil för att köras bort. Alla är så amerikanskt realityserie-gråtlyckliga i sina nya, städade, organiserade hem. Lyckligt slut!
Eller... okej, var hamnar alla de där prylarna, de som körs i väg i lastbilen? Får de nya hem där de kanske ”spark joy”?
Dags för lite siffror. Vi tar Sverige. Utsläpp som är kopplade till svensk konsumtion av mat, elektronik, kläder och möbler har ökat kraftigt. Svenskarna köper 14 kilo kläder per person och år. Samtidigt slänger vi i snitt åtta kilo kläder per person och år. Hela 90 procent av våra kläder tillverkas i Asien och kräver fruktansvärt mycket resurser, som vatten och kemikalier.
Marie Kondo säger att sakerna man inte vill ha ska ges bort, säljas eller slängas. Men av allt som kommer in till second handaffärerna är det bara en en liten, liten bråkdel som kan säljas vidare. Resten exporteras till sophögar i andra länder, eller dumpas i fattigare länder och slår på så sätt ut den inhemska klädproduktionen. Mer än hälften av kläderna kommer inte ens så långt. De går direkt till de växande sopbergen.
Det här är inte Marie Kondos fel, delar av hennes filosofi är faktiskt väldigt fin. Hon menar att man ska känna tacksamhet för det man har – i programmet får alla göra en liten ritual där de tackar sitt hem, och när man viker ska man vänligt klappa plagget för att det tjänar en så väl. Gulligt!
Jag önskar mig bara en supersträng Marie Kondo-assistent! Hon ska vara motsatsen, nämligen högröstad och barsk och skuldbeläggande och gå på stan med deltagarna i programmet som ska ta upp inte bara ”konsten att städa”, utan ”konsten att konsumera”. När de kastar längtansfulla blickar på snedsydda bomullstoppar från reasnurran, eller fingrar på plastgrejen som ska vara jättebra på att göra spaghetti av zuccini, då ska hon tvinga dem att tänka efter riktigt noga om de känner en våg av glädje inför att äga just den prylen. Tills dess är det jag som ska lära mig vika mina tusen saggiga strumpbyxor i fyrkantiga paket. Klappa dem och säga ”tack för att ni tjänar mig så (halv-)väl”.
