Jag har inte semester än. Men efter att ha pusslat med schemat och lyckats byta arbetspass med snälla kollegor, jobbar jag inte på fem nätter. Det känns som en ocean av tid.  Jag sitter i bilen på väg till fem dagar med bara böcker, sena kvällar med människor jag tycker om och lyxen att få vakna av sig själv. 

Det plingar i min telefon. Det är mitt jobb. Eller min chef snarare. Trots att vi dragit ner på vårdplatser på avdelningen till ett absurt minimum och ersatt sjuksköterskor med undersköterskor på kliniken, räcker det inte. Nu kommer frågan om inte några av oss kan tänka oss att bryta semestern. Hoppa in en vecka eller två. ”Det ska ju ändå bara regna nu.”  Och vi erbjuds en extra ersättning för besväret. För den inställda semesterveckan. Efter skatt räcker den inte ens till en charter för en person. 

Jag tänker jag inte får tröttna än på att skriva texter om vården. 

Känslan av ledighet är som bortblåst. I stället tänker jag på förra natten som jag jobbade. Hur alla kliniker på sjukhuset jagade platser att lägga de patienter som inte fick plats på de egna avdelningarna. Hur alla avdelningarna svarade; tyvärr, men vi är redan överbelagda och letar själva platser. Och hur vi försökte förstå hur det skulle gå att minska bemanningen med ytterligare en sjuksköterska och därmed stänga fyra platser till på en redan överfull avdelning nästa dag.

Vi behöver vara lediga. Precis som alla andra. Vi behöver få längta efter sol, men kanske ännu mer efter att få sova i vår egen säng flera veckor i sträck. Vi behöver strand, men kanske ännu mer tid att umgås med våra vänner, våra barn och dem vi älskar. Vi behöver få somna tidigt en kväll, och ändå få vakna sent dagen efter.

Vi behöver återhämtning. Oavsett om det ska regna i sommar eller inte. 

Men mest behöver vi på riktigt göra något åt den här vårdkrisen. För den återkommer och förvärras varje sommar. Den kvarstannar in på hösten. Det saknas fortfarande sjuksköterskor och vårdplatser när vintern kommer. Och till våren ska vi förberedas inför sommarens kris. 

Från min plats i skuggan läser jag om operationsavdelningen på Mölndals sjukhus. De valde att satsa i stället för att bromsa sig ur kaoset. I stället för att ”erbjuda” personalen att ställa in semester och jobba dubbla pass, valde man att förkorta arbetstiden till sex timmar med bibehållen lön. Från att ha varit en tung arbetsplats, med dåligt rykte och där många slutade, berättar chefen om hur man nu för första gången på länge har full bemanning inför sommaren. I stället för att lägga pengar på att ständigt skola in nya anställda och hyra in bemanningssjuksköterskor, används pengarna på den befintliga personalen. 

Det är kanske ingen brist på sjuksköterskor. Snarare brist på arbetsgivare villiga att satsa.