Det kändes som om jag befann mig i någon slags korsbefruktning mellan ”Blade runner” och ”Idiocracy”. Som att stirra på Beef Supreme medan regnet störtade ner över alla flygande bilar. Jag hade just varit med om en förlossning och det var väl ganska omvälvande men inget förberedde mig på att leva i en värld där en 30-åring som har läst en bok får vara med i Morgonstudion. För att prata. Om att ha. Läst. En bok. 

”Brainrot” är årets ord enligt Oxford University. Hjärnröta alltså. Det syftar på slöskrollande som får kalkonen att ruttna. Mindre livsbejakande än förra årets ”rizz” men helt i linje med en blommande kultur av kvidande skuld som går ut på att vi alla mår piss av den skenande utvecklingen men liksom fortsätter pågå i den för att vi nån gång har hört att man tydligen inte kan stoppa den. Huvudet på spiken men hammaren är borta. 

Valet av årets ord känns väl som gjutet även i en svensk kontext när läskrisen åter är stekhet. Och det är inte bara för att en 30-åring som läst en bok blev en riksnyhet under året. Nyligen publicerade Sydsvenskan vittnesmål från högskolesektorn om att svenska studenter knappt kan läsa. Inte nog med att nästan var tionde elev i nian får underkänt i läsförståelse och fyraåringar inte kan prata alltså, toppstudenter på landets svåraste utbildningar fattar inget om det inte först mosats och destillerats för att serveras i den språkliga motsvarigheten till smaknapp med små hål i den mjuka påsen för kontrollerad matning. 

En lärare på Handelshögskolan i Göteborg berättar för SVT att han har gjort sitt språk mindre akademiskt för studenter – han når inte fram annars, det är för jobbigt. 

Akademiskt språk är jobbigt. Det är jobbigt att läsa långa texter. Det är jobbigt att läsa långa böcker. Det är jobbigt att anstränga sig. Det är jobbigt att tugga ordentligt när man äter. Det är jobbigt att byta ut smutsigt blomvatten fullt av flugor. Det är jobbigt att klippa vassa bebisnaglar. Det är egentligen jobbigt att göra det mesta som inte är att pilla sig i rövhåret medan man tittar på Bachelor-finalen och skälver i sig vitt bröd tills man somnar. 

Det allra ojobbigaste vore att få en prefrontal lobotomi i studentpresent och sen äta genom sugrör resten av livet medan någon torkar bort ens dregel och sjunger ”Tåget går” tills man dör.

I det välsignade tillståndet slipper man också vara med och se samtiden utvecklas raka vägen ut ur allmän läsförståelse.