Men för att vi skulle rädda alla gamla, sjuka och svaga från att bli pandemins offer så borde 100 procent av svenskarna lydigt ta sin spruta, hette det. Solidariska medborgare uppmanades att delta och se till att barnen också blev skyddade. Skyddade! Några hundra barn och unga i Sverige och deras föräldrar förbannar idag det skyddet och det samhällsansvar dom kände när dom vaccinerade sig och sina barn. Det saknades misstänksamma medborgare. Själv ville jag inte tro konspirationsteoretiker och alarmister, vi vaccinerade oss och vår lilla 3-åring (men inte vår ganska nyfödda och bräckliga bebis).

Jag har oftast inte vaccinerat mig mot tidigare, jag har fått för mig att flunsorna inte biter på mig. Men den här gången ville vi alltså vara solidariska, och miljoner svenskar tänkte likadant. Förmodligen gjorde vi det i onödan. Invånarna i mindre solidariska länder blev inte sjukare än vi blev.

Och för några stackare blev konsekvenserna brutala, bittra och livslånga. Av de 345 som fick narkolepsi (sjukdomen som får den drabbade att falla i sömn allt som oftast) av sin vaccination är nästan 300 unga. Barn och tonåringar som har fått sina liv vända ut och in. Normala aktiviteter blir svåra eller omöjliga, oavbruten medicinering nödvändig. Min vän Louise och hennes dotter Linn är två drabbade: Dottern av sjukdomen, mamman av den svåra uppgiften att stötta dottern och det dåliga samvetet att ha tagit vaccinationsbeslutet.

En enda tröst fanns: löftet från socialminister Göran Hägglund (KD) och Socialdemokraternas Lena Hallengren att alla offer skulle få ersättning från staten.
Men nyligen kom det chocken: Ett antal narkolepsidrabbade nekas ersättning. 19 barn och unga och nio vuxna hade fått sin sjukdom konstaterad för sent, mer än åtta månader efter vaccinationen. Där hävdar Läkemedelsförsäkringen att sambandet mellan vaccin och sjukdom inte längre är ”övervägande sannolikt”. (Det kan bli fler, 100 sjuka har ännu inte fått sin dom.)

Häromdagen talade jag med 20-åriga Daniela Dahl, en av dem som drabbats dubbelt. Först av sjukdomen, sedan av Läkemedelsförsäkringens svek. Hon är en imponerande ung kvinna; sjuk, men klok, arg och besluten att inte ge upp.
Argumenten från Läkemedelsförsäkringen – som får sina pengar från läkemedelsbolagen och kan misstänkas för att vilja spara på dem – är tvivelaktiga och döms ut av neurologer. Det finns ingen rimlig gräns som kan avgöra vems sjukdom som beror på vaccinet och vems som inte gör det.

Och Göran Hägglund och Lena Hallengren? De tiger som muren. Det kan stå dem och den stat de representerar dyrt. Bli inte förvånad om många av oss, som trodde oss göra vår plikt under svininfluensan, vägrar vaccinera barnen nästa gång en pandemi tycks vara på väg.
Och den gången är det kanske allvar.
Det minsta den svenska staten kan göra för att minska den risken, är att se till att de barn och unga, som blivit så oskyldigt drabbade och sedan så grymt svikna, får den ersättning som kan ge dem något som påminner om ett fullvärdigt liv.