Då, i början av maj 1823 var Vrångö en fattig ö där öborna livnärde sig på fiske och småskaligt husbehovsjordbruk. Fisket kunde förenas med smuggling.

I dag är Vrångö ett prydligt och välmående samhälle ytterst i Göteborgs södra skärgård. Öborna lever på småföretag och turism eller pendlar till jobb i Göteborg. Av det en gång dominerande fisket finns inte mycket kvar, men ingenstans är kräftorna så stora och så goda som på Vrångö.

I början av 1800-talet var det sillen som försörjde kustbefolkningen. Sillsalterier och trankokerier fanns på var och varannan ö.

Johanna Hård föddes i Masthugget 1789 och växte upp på arrendegården Bällskär nordgård på Hisingen.

1813 gifte hon sig med den 13 år äldre änkemannen och sillsalteriägaren Fredrik Hård på Vargö. Det blev ett rejält socialt kliv uppåt. Familjen Hård betalade sidenskatt och Johanna kunde titulera sig fru.

Men välståndet varade inte. När mannen dog 1817 landade Johanna Hård hårt på samhällets botten. Fredriks barn i ett tidigare äktenskap stod som arvingar, Johanna flyttar till Styrsö Bratten för att försörja sig på smuggling och olaglig försäljning av sprit och kaffe. 1820 registrerades hon som fattighjon.

Smuggling och langning var kanske inte så farligt. Värre var att hon 1822 födde ett barn utanför äktenskapet och misstänktes för att ha dödat och begravt det i smyg. Barnet grävdes upp och två läkare konstaterar att det varit dödfött. Madame Hård kommer undan med 32 riksdaler i böter till Styrsö kyrka för lönskaläge. Utskämd blev hon på köpet.

Först 1823 fick Johanna ut ett litet arv och köpte ett hus på Vrångö. Där hade hon bara bott en månad när hon och drängen Anders Andersson i början av maj smidde planer med rotebåtsmannen Johan Flatås från Nya Varvet och fiskaren Christen Andersson och hans dräng Carl Börjesson från Styrsö Tången. Samtliga med rykte för fylleri, bråk och småkriminalitet.

Vad männen och Johanna Hård kom överens om är oklart. Det kan ha varit att männen skulle ge sig ut till havs för att komma över varor att smuggla. Det kan ha varit något betydligt värre.

Vid den rättegång som följde hävdade Johan Flatås att Johanna Hård sagt att det inte spelade någon roll om ett eller annat liv gick till spillo. Desto större skulle chansen vara att inte bli upptäckta och avslöjade.

Vad som än bestämdes, så gav sig de fyra männen ut i Christens båt och under fiske vid Laesö och Skagen siktade de den danska jakten Die Frau Mette av Fanö.

De seglade i kapp och bad om vatten. Frau Mettes skeppare gav dem vatten och de båda båtarna seglade vidare inom synhåll från varandra.

På kvällen hade de fyra männen bestämt sig. De seglade i kapp Frau Mette, bordade henne, slog ihjäl skepparen och de två besättningsmännen, slängde kropparna överbord och stal en del av lasten. Sedan surrade de jaktens roder och övergav henne i tron att hon skulle blåsa till havs och försvinna.

Men Die Frau Mette strandade på Fotö i Göteborgs norra skärgård. Utan besättning och med uppbruten last var det inte svårt att förstå vad som hänt.

Några dagar senare dök det upp varor till försäljning på öarna utanför Göteborg. Varorna stämde överens med det som fanns kvar i Die Frau Mettes lastrum och sjörövarna fångades raskt in.

Männen erkände en efter en och pekade ut Johanna Hård som den som planerat sjöröveriet. Hon nekade.

Rättegången hölls i Göteborg. Johan Flatås, Anders Andersson, Christen Andersson och Carl Börjesson dömdes till halshuggning och stegling. Deras döda kroppar skulle styckas och i avskräckande syfte hängas upp på pålar.

Bevisen mot Johanna Hård räckte inte. Domen sköts upp och efter ett år i häkte släpptes hon fri i brist på bevis.

Carl Börjesson kom också undan med livet. Han benådades till 40 par spö, uppenbar kyrkoplikt och livstids straffarbete på Marstrands fästning. Kanske för att han bara satt kvar vid rodret i sin husbondes båt under överfallet, kanske för att kyrkoherden på Styrsö i ett utlåtande beskrivit honom som efterbliven.

För de övriga tre fanns ingen nåd. De halshöggs och steglades på avrättningsplatsen Långås lider vid gränsen mellan Mölndal och Kållered.

Johanna Hård flyttade till Stockholm där hon titulerade sig kaptenska och drog sig fram med varierande framgång innan hon 1851 avled på fattighus.

Då avtjänade Carl Börjesson fortfarande sitt livstidsstraff på Marstrands fästning. Först 1853 överfördes han till Nya Älvsborg där han dog i kolera efter tre månader

Var Johanna Hård skyldig? Det får vi aldrig veta. Var hon offer för sin tids manssamhälle? Absolut.