Kronanskolan har centrerats i rapporteringen om förslaget. Där har drygt nio av tio elever utländsk bakgrund och knappt en av fem har föräldrar med högskoleutbildning. Tanken är att eleverna från Trollhättans mer eftersatta områden ska placeras i de välbärgade delarnas bättre presterande skolor. På så sätt hoppas man vända resultat som Kronanskolans, där endast 35 procent av niondeklassarna har gymnasiebehörighet när de går ut.

I en bättre värld hade fler insett att barn som så tidigt halkar efter och sållas bort är ett problem som berör alla. Men den här världen fungerar inte så. Här bryr vi oss inte så länge det bara är ”deras” barn som far illa.  Här förfasas istället föräldrar av tanken på sina barn som extraknäckande svenskalärare på rasterna. Här organiserar sig föräldrar i nätverksgrupper, skriver på protestlistor och uppmanar sina barn till att inte ”beblanda” sig med de nya elever som eventuellt kommer att dyka upp.

Förslaget i Trollhättan kan ses som en pragmatisk nödlösning på en komplex fråga; går det igenom kan det potentiellt fungera kortsiktigt i väntan på mer hållbara förslag. Ändå är det något som gnager. Den här sortens segregation är inte enkelriktad, det är sällan bara en sida som ansvarar för att bryta den. Trots det läggs skulden oftast på den mer utsatta parten. Det är de elever som redan har den tuffaste vardagen som nu ska dra det tyngsta lasset. Det är de som får längre restid, som splittras från kompisar och tas från trygga miljöer och strösslas ut i skolar med elever vars föräldrar uppenbarligen inte vill ha dem där.

Vissa är så klart emot integration av rent främlingsfientliga skäl. Det är de som vill bevara Sverige svenskt, som ser förslaget i Trollhättan som ett sätt att förstöra fler skolor och som applåderar när Sverigedemokraterna nämner återvandring som nästa politiska strid. Men majoriteten hör sannolikt inte dit. För dem är integration ett ord som ligger fint i munnen, kanske till och med något eftersträvansvärt.

I alla fall tills integrationen påverkar dem själva. För hur förklarar vi annars bostadsrättsföreningen i exklusiva Hornsbergs strand i Stockholm, som förra året drev en uppmärksammad och misslyckad kampanj att få bort en kebabrestaurang som ansågs locka fel folk.

Eller grannar som går samman i Facebook-grupper och spejar på personer som inte ser ut att ”höra hemma” i området.

Eller bostadsrättsägarna i Malmös välbärgade Limhamns sjöstad som klagar på att de intilliggande nybyggda hyresrätterna skapar oro. Och som enligt polisens trygghetsundersökning vittnar om ökad otrygghet de senaste fem åren, trots att utsattheten för brott sjunkit under samma period och enligt samma undersökning. Som beklagar sig över att ha betalat dyrt för en bostad i ett fint område, som nu förstörs av nyinflyttade med ”sociala komplikationer”.

Segregationen går att motverka. Men först måste alla sidor vilja det.

För övrigt: ­Serien ”Cobra Kai”, från början på YouTube och numera på Netflix, är en nästan pinsamt uppskattad nostalgitripp för alla oss som någon gång älskat ”Karate Kid” och övat crane kicks i sovrummet.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.