Förra året fyllde hiphopkulturen 40 år, enligt den tideräkning som utgår ifrån jamaicanskfödde Kool DJ Hercs hemmafest hos sina föräldrar den 11 augusti på 1520 Sedgwick Avenue som kulturens startskott. (Platsen är sedan sju år kulturminnesmärkt i USA av New York State Office of Parks, Recreation and Historic Preservation). Ändå ses hiphop ofta som ett ungt och ungdomligt fenomen i Sverige.
Den senaste tiden har svensk hiphopkultur emellertid uppmärksammats på motsatt sätt, som en kultur med förhållandevis djupa rötter. För några helger sedan firade breaking- och streetdancekollektivet Concrete Kings 15 år med ett jättejam. Konstvetaren Jacob Kimvall disputerade med en doktorsavhandling om graffiti, The G-word – Virtuosity and violation, negotiating and transforming graffiti. Uppsalasociologen Kalle Berggrens doktorsavhandling, Reading rap, om hur maskulinitet artikuleras i svenska raptexter, släpptes samtidigt. Den 15–16 december arrangerade Malmö högskola konferensen ”Politics of identity, activism and pedagogy in punk and hip-hop studies”, med internationella gäster såväl som inhemska forskare, akademiker och aktivister från hela landet.
Varför har det tagit så lång tid för hiphop att ses som något värt att studera i Sverige? Alla delar av hiphopkulturen, inte bara rap, är ju expressiva om något, för att inte säga explicita. I svensk musikjournalistik har hiphop fått kämpa för sin status; på radio figurerar hiphop i huvudsak i program med en yngre målgrupp.
Delvis kan det förstås som en effekt av att hiphop bedömts såsom dancehall på Jamaica; en artist är ofta inte mer ansedd än sin senaste singel. Man får ofta känslan av att hiphop och urban musik används för att signalera koll till ungdomar, men idag kan effekten bli att den som är uppväxt med kulturen känner sig alienerad av klumpigheten. Med fyrtio år på nacken, och mer än trettio år som subkultur i Sverige, är hiphop inget som kan användas för att signalera ”det senaste” längre (SR:s program Kärleksattacken, som i och för sig gjorde just det – höll koll på det senaste – läggs tyvärr ner nu).
Men utövar hiphop samma lockelse som förut? Och vad var hiphopens unika lockelse förut? För mig kom hiphop till Sverige när jag precis var i mottaglig ålder. Ser man ut över övriga Europa är det uppenbart att hiphop var en vattendelare; jämfört med tidigare stilar inom svart musik attraherades helt nya grupper. Ungdomar med invandrarbakgrund i Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna såväl som här i Sverige lockades av hiphop och såg sig sedda i den på ett sätt som ingen annan subkultur lyckats med. Jag tror att det handlar mycket om att det officiella samhällets meritokratiska ideologi framstått som lögnaktig – där den som är mest kvalificerad, bäst utbildad och så vidare, är den som får jobb, status och karriär. I hiphop är istället skicklighet – ”skills” – och originalitet centralt. Låna, men gör något nytt av det du lånar. Relationen mellan kollektiv och individ är mycket mer harmonisk än vad den var i skolan där man växte upp – en självvald grupp, oavsett om det är bland graffitimålare, b-boys eller rappare. Men för de som var sökande, rastlösa eller lite egna jämfört med majoritetssvenska vänner, var hiphop mycket av en kanal för kreativitet och ett sätt att få erkännande från jämngamla. Individualism och kollektivism på samma gång. Men ofta också väldigt homosocialt. Förr kunde hiphopkretsar verkligen vara grabbgäng plus tjejkompisar och flickvänner. Det har förändrats enormt de senaste tio åren.
När hiphop beskrivs i medierna idag är det närmast på ett personlighetskluvet sätt, antingen som rot till problem – att machismo och sexism uttrycks öppet ses som synonymt med att hiphopen är orsaken till det – eller idealiserande, där hiphop räddar ungdomar från att hamna i bråk, fångar upp deras energi, och så vidare. Vilket i sig tyder på att samhället inte lärt sig tyda en kultur som idag finns mitt i dess hjärta. Var och varannan vinjett eller grafisk form på tv idag kommer ur hiphopens estetik och samplingskultur, och ändå ser gemene hen inte vad det är hen har framför sig.
Jag hoppas att de nya bidrag som tillkommit för att förstå olika delar av hiphopkulturen kommer att bli som Rosettastenen, som löste hieroglyfernas gåta. Att kulturen som hundratusentals ungdomar – och gamlingar – lever och andas slutar att trivialiseras, infantiliseras, idealiseras och demoniseras. Och istället tas för vad den är.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.