Tänker jag ibland.
Man går här ute i dom snöiga skogarna och tänker så mycket skit.
Jag börjar bli gammal. Och konservativ.
Vad är det att vara konservativ?
Att längta tillbaka till nåt?
När allt var bättre?
Det låter lite som nostalgi. Och det kan ju va mysigt.
Men lite fattigt liksom, gå här i snöfallet och tänka på när man var ung.
Att vara konservativ är väl att sakna nåt man förlorat.
Det kan vara nåt man inbillar sej att man hade, som man aldrig haft.
Till exempel så blir jag mer och mer övertygad om, ju äldre jag blir, att jag hade jävligt kul när jag var ung.
Och man idylliserar sin barndom mer och mer märker jag.
Fast den kanske inte var så jävla rolig.
Även dom riktigt privilegierade rika lurar sej själva med sin konservatism.
Deras barndom var ofta ett helvete, inga behandlar sina barn så illa som överklassen. Pedagogiken på Lundsberg går ut på att lära sej Slicka uppåt och Sparka neråt. Först bli förnedrad, sen få förnedra själv.
Och sen säga att Jag hade en sträng uppfostran, men det mådde jag bara bra av.
Sen kan man ju sakna saker man verkligen haft. Ett fungerande välfärdssystem till exempel.
En värdig åldringsvård.
En kollektivtrafik som fungerade och var billigare än vad den är nu. För det var den, i förhållande till andra varor, inflationen, så är SL-kortet 3 gånger dyrare än när jag började åka trick som liten tonårspilt.
Så visst finns det anledning för oss ”vanligt fölk” att vara konservativa.
Fast det är just den där fällan dom vill att vi ska gå i.
Dom vill att vi ska bli konservativa, vi också.
För att vara en verkligt konservativ måste man uppleva att man har mist, eller riskerar att mista, sina privilegier.
Privilegier är nåt man har i förhållande till andra människor.
Att bli insläppt på ett hak som många vill komma in på men inte alla får, det är ett privilegium. Man glider förbi kön med ett självmedvetet smajl och säjer Jag står på gästlistan.
Man är privilegierad om man sitter i Goa och dricker en mojito samtidigt som fattiga barn tigger två meter ifrån en, ute på gatan.
Man är privilegierad om man som jag stötte på Dregen från Hellacopters på ett tåg nån gång på 00-talet och han berättade hur lätt det hade blivit att turnera i USA. Nuförtiden trackar tullen bara araber, det har blivit skitlätt för oss rockare att komma in. Jävligt bra! Sa han på sin oefterhärmliga småländska. Så där satt vi och var privilegierade.
Och jag är privilegierad som får va med i TV fast jag ser för jävlig ut, men jag är kille och kan skita i hur jag ser ut.
Såna privilegier är man ju rädd att mista.
Men verklig kraft i konservatismen får man bara om det handlar om fundamentala saker som pengar. Eller ens självuppfattning.
Känslan av att vara lite bättre än nån annan.
Det är därför dom konservativa i samhället klamrar sej fast vid teorier om att människans egenskaper är medfödda, dom älskar beteendegenetiker som påstår att dålig impulskontroll och kriminellt beteende är medfött.
Att man liksom hamnar i rätt klass av födsel.
Att man liksom har rätt att knulla horor på nån karibisk ö för att man är vit och rik och man.
Men dom vill gärna ha med sej oss andra på tåget, dom vill ha med män som inte är rika, dom vill ha med sej kvinnor som är vita, dom vill ha med sej ickevita som inte är kvinnor, kanske genom att hoppas att dom är katoliker eller muslimer och emot abort till exempel.
Jag som då är vit man och nästan rik, eller vafan jag har det skitbra, inga lån och ett hus i ett skogsbryn, att jag kan sitta här och gnälla och få betalt, det är ju kanon.
Det skulle jag inte vilja bli av med.
Men det konservativa tåget hoppar jag aldrig på.
Dagens konservativa längtar tillbaka till den tid då en rik, vit man oemotsagd kunde trampa på andra människor. Och eftersom kombinationen vit, rik och man inte utgör en majoritet av oss som vandrar på denna jord behöver dom oss andra som åtminstone uppfyller nån utav dom tre kategorierna.
Sverigedemokraterna lockar med sitt prat om det förlorade folkhemmet, då tågen gick i tid och det var tyst i klassen, bland alla lintottar, när läraren pratade.
Trump lockade sina miljoner med nostalgi om när vita män kunde gå till jobbet och på vägen hem få sina skor putsade av en liten svart pojke, och därigenom känna sej lite bättre, efter arbetsdagens förnedring.
Thatcher lockade in det engelska folket i ett fånigt litet krig på Falklandsöarna för att britter varit uppfostrade med myten om att dom var ett herrefolk, och att dom äntligen kunde få känna sej lite potenta efter årtionden av förnedring av deras döende imperium
Det finns en konservativ kraft i ryska turister i Goa, som öppet visar rasistiskt förakt för den indiska serveringspersonalen. Det är kraften av att känna sej som en del av ett mäktigt imperium, även om det rysksovjetiska imperiet numera bara är en skugga av sitt forna jag, med en militärbudget på samma nivå som Frankrike.
Det fanns en konservativ kraft bland dom tyskar i DDR som tyst och surt böjde sej för sovjetmakten och sjöng med i Internationalen, fast dom hela sin uppväxt fått höra att dom var ett herrefolk. Dom hade förlorat sin självbild.
Det är först när man i första hand ser sej som en likvärdig del av hela mänskligheten som man får en självbild som stämmer.
Det konservativa tricket att vända sej till en grupp människor som har eller har haft vissa privilegier i förhållande till andra, måla gammalt unket förtryck i rosa nostalgi, lova att om ni fortsätter att slicka oss i arslet får ni gärna sparka på dom som har färre privilegier än er, har tyvärr visat sej vara framgångsrikt.
Vi får inte gå på det tricket.
Vi måste inse att våra små privilegier kostar oss förmågan att vara en del av mänskligheten.
