Det är svårt att vara helt närvarande. Sociologin jag läser just nu har väckt vad som känns som tusentals tankar om vilka vi människor egentligen är.
Är det så att vi bara följer ett egenintresse, en egennytta och/eller ett egenvärde enligt någon av Marx, Webers eller Smiths varianter av rationalitet? Har vi någon egentlig identitet, eller består allt av sociala konstruktioner som vi är beroende av för navigera bland andra och hålla ihop oss själva?
Det är synd att existentialismens frågor om mänsklighet och livets mening i dag oftast avfärdas som något nästan patetiskt. Ett flum i kontrast till allt som kortsiktigt kan mätas i framgång, pengar eller status.
Löftet som ställts ut till min generation är att vi är fria att forma våra egna liv. Efter järnridåns fall, med fred i Europa ligger hela världen framför våra fötter.
Konceptet är redan klart, att uppleva meningslöshet passar inte in i mallen. Utan barriärer har vi bara oss själva att skylla. Men vet vi ens vilka vi är? Vill vi formulera något om vad som finns bakom den lyckliga, fria fasaden som vi febrilt kämpar för att upprätthålla? Finns det en mening bortom den ytliga bekräftelsen i höger-swipes på Tinder och likes på Instagram?
Är det bara jag som funderar? Kanske också längtar, efter något nytt. Som när Camus och Sartre (för att nämna två) bröt med vad som då var kulturellt och socialt rätt att göra – för att i stället utforska och förstå livets mening. Också med tillvarons ångest över livsval – eller dess direkta orimlighet.
Jag tror att vi alla söker en känsla av meningsfullhet. Det krävs just en mening, en uppgift, ett ideal. Alternativen som återstår är känslan av misslyckande eller kommersiell eskapism.
Det passar nöjesindustrin perfekt. Och är det inte märkligt att många av de som arbetat upp sig bortom icke-produktiva, flummiga funderingar verkar ha en rejäl fäbless för just flummet.
New age-jidder och scientologi är inte direkt några arbetarklassfenomen.
Det slog mig också efter att ha sett de två första delarna av tre i Dan Josefsson SVT-dokumentär om mordfallet Kevin i Arvika 1998. I slutet av det andra avsnittet, efter bisarra förhör med barn och haverier som avlöst varandra, kommer cliffhangern inför sista delen: nu kommer minnesforskaren Sven Åke Christiansson in i bilden. Han figurerade också i Thomas Quick-utredningen, ytterligare ett totalt rättshaveri.
Vad är det, om inte flum? Inom polisen dessutom, en samhällsbärande institution för ordning och disciplin. Det blir skevt. Det är heller inte osannolikt att den som i efterspelet får genomslag för sina slafsiga åsikter är en svettig Joakim Lamotte som gapar i en bil.
Det är då mänskligt att uppleva meningslöshet. Oftast leder det till en konstruktiv motreaktion, rentav har vi funnit mening redan där. Men ibland dröjer det. Då brukar jag söka en ren känsla. Det kan vara lakritsglass från Olgas gelato på Klostergatan eller att lyssna på Anna Ternheims tolkning av Broder Daniels monument ”Shoreline”.
Efter ett tag hittar vi tillbaka. Men vi börjar med semester.