Inte en enda gång har det lett till någon åtgärd i arbetsmiljön från chefshåll. Att utbrändhet skulle vara ett systemfel verkar inte finnas på kartan, istället behandlas varje enskilt fall som något slags personligt nederlag – rent av ett svek mot den arbetsplats som drivit en dit. Det blir så himla mycket jobbigare för alla andra nu, när du varit så dum att du går och kollapsar. Eller så reagerar cheferna med förvåning, som om ens havererade psyke inte var en oundviklig konsekvens av deras så kallade ledarskap. 

Och nu är jag lack. För det gäller inte bara mig. Det gäller flera kvinnor i min bekantskapskrets, med vitt skilda yrken och i vitt skilda åldrar, som alla av någon anledning just nu går sönder dagligen på grund av sitt jobb. Som tror att det är fel på dem, att de kanske inte “är av rätta virket”, att om de bara anstränger sig lite mer så kommer det att lugna sig.Ni vet hur det känns att se någon man älskar lida? 

För chefer är det förstås lukrativt med personer som inte har något stopp, som saknar gräns för hur långt man är villig att gå för att känna att man förtjänar sin existens. Ingen kan prygla en kvinna hårdare än hon pryglar sig själv. Att fyra av fem som sjukskrivs för utmattning är kvinnor är sedan gammalt. Och alltså, jag vet inte varför vi är så här. Men precis som när det gäller kvinnor som har en våldsam partner tycker jag inte att frågan om varför man stannar är prio ett att reda ut. Frågan är varför dessa arbetsgivare är mer än villiga att låta kvinnor dansa på en tunn lina mellan självuppoffring och självförintelse? 

Det kan de förstås inte lastas för om de inte känner till det, men det gör de. Flera av kvinnorna i mitt liv har både flaggat om stress och blivit sjukskrivna för det, utan att något ändras. För den utarbetade kvinnan är stressdiagnosen pinsam. Ytterligare ett bevis för att man inte “pallar trycket”. Komma dragandes med nån lapp från doktorn, helt sjåpigt? Brrr. 

Men för cheferna, ja, inte vet jag vad de gör med sina anställdas läkarutlåtanden – snorpapper kanske? – för de fortsätter ösa: mer ansvar, fler uppgifter, det fixar du, lite till bara, “se så, stjärnan!”, “DU ÄR EN ÄNGEL”.

Det är ju inte de personerna som skiter i sin prestation som kollapsar av stress precis och det antar jag att cheferna vet, eftersom de fortsätter lassa på. Det är smidigt självreglerande; kvinnorna bränner ut sig innan de ens hinner fatta att de behandlas som maskiner, och när de kraschar finns alltid en ny pigg och intet ont anandes tjej att sätta klorna i. 

Det är mycket att kräva av den sjuka, att den samtidigt ska vara stridbar och kämpa för sin rätt. Men finge cheferna bestämma skulle vi liksom knattra på datorn hela vägen in i livet efter detta. Dubbelkolla gästlistan på vår egen begravning, boka upp vår ersättare på jobbet och briefa kollegorna. Bränderna som ska släckas kommer aldrig sina, hålen som ska täppas till kommer aldrig ta slut. 

Fuck alla arbetsgivare som pressar kvinnor till utmattning. Men de verkar aldrig sätta stopp, så vi måste tyvärr göra det. Att säga nej är inte bara ett nej till chefen – det är också ett nej till rösten i ditt huvud som skriker att du inte är tillräcklig.