Nu är du väl glad när de gav priset till en textförfattare? Många har frågat de senaste veckorna. Och jag vill inte verka otacksam, och jag är faktiskt ganska glad, men jag tycker egentligen inte att de har gett priset till en textförfattare. Jag tycker att de har gett priset till en cool snubbe med gitarr. Visst skriver Dylan fina texter, men hans verkliga betydelse ligger i hur han personifierat en hel generations frihetsdrömmar. Liksom Madonna eller David Bowie är han själv sitt största konstverk.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hade man verkligen velat uppvärdera textförfattandets konst borde en annan amerikan varit självskriven, nämligen musikalnestorn Stephen Sondheim. Hela sitt snart 90 år långa liv har han ägnat åt att överskrida genrens gränser. Det finns ingen musikal skriven efter 1960 som inte är direkt eller indirekt påverkad av honom. Samtida succéer som Book of Mormon eller Hamilton vore otänkbara utan denna påverkan.
I den mån Sondheim alls är känd i Sverige är det för två saker: Texterna till West side story (Leonard Bernstein skrev musiken) och låten Send in the clowns som Judy Collins fick en radiohit med på 70-talet. Urvalet är orepresentativt och olyckligt. Send in the clowns slängde han ihop på en kväll sedan regissören till A little night music klagat på att huvudrollen hade för få sånger. West side story skrev han när han var 25. Han har senare flera gånger bett om ursäkt för texternas bristande realism och dåliga tonträff. Att de ändå står sig bra mot det mesta från sin samtid demonstrerar hur långt framför fältet han rört sig.
Som genväg in i detta omfattande livsverk rekommenderar jag hellre den jubileumskonsert som Broadway gav på Sondheims 80-årsdag, och som nu finns på Youtube. Allra bäst är den avslutande delen med solosånger för kvinnliga stjärnor. Här finns Audra McDonalds tolkning av The glamorous life där en ung flicka skryter om sin skådespelande mammas alla turnéer och erövringar med saknaden lysande mellan raderna: ”Sometime this summer, meaning soon, / she’ll come travelling to me. / Sometime this summer, maybe June, / I’m the new place she’ll see.” Notera kontrasten, förstärkt av rimmet, mellan de två inskjutna preciseringarna! Fyra ord berättar allt om moderns vaga löften och dotterns hoppfulla tolkningar. Ironin, svärtan och den språkliga exaktheten är texten igenom oöverträffad. I samma avdelning sjunger Bernadette Peters Not a day goes by så jag grinar varje gång; och legendariska Elaine Stritch berättar den åldrade divans livshistoria i I’m still here. Fruktansvärt roligt och hemskt. Hade jag utrymmet skulle jag citera varenda rad.
Att musikalscenen sedan 30 år mest bryr sig om turister och barnfamiljer har gjort att Sondheim trots alla succéer haft svårt att få nya projekt förverkligade. Därför fick till exempel hans egen favorit Assassins, som berättar om USA:s många presidentmördare och ställer deras öden mot idén om den amerikanska drömmen, urpremiär på en källarscen utanför Broadway. Assassins är ljuvligt välkomponerad och innehåller hits som den vackra Unworthy of your love där de båda djupt störda stalkarna John Hinckley och Lynette Fromme besjunger sina respektive kärleksföremål Jodie Foster och Charles Manson. Varför den antogs sälja sämre än Lejonkungen är en gåta.
