BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag tänker på min son som är i samma ålder som jag var då. Han går inte på lekis, för så får det inte heta längre. Det heter förskoleklass. Och jag låter honom inte gå själv, trots att det är meter snarare än kilometer till hans skola.
Jag blir tvungen att fråga min pappa om min minnesbild verkligen stämmer. Gick jag hela den där vägen själv? Ja, det gjorde jag. Pappa berättar att han visserligen följde med mig en gång för att visa var jag skulle stanna och vänta på bilarna, men sedan var det inget konstigt med det.
Kanske ska jag vara glad över att jag faktiskt lever i dag, jag menar olyckor händer ju, och när jag tänker vidare på saken så gjorde jag en massa andra farliga saker. Jag lekte hela dagarna i skogen nedanför vårt bostadsområde. Där finns Svartälven. Ett ganska strömt, kallt och grumligt vattendrag. I den där skogen byggde vi kojor. Ofta i anslutning till de rotvältor som skapats av nedblåsta träd. Nuförtiden vet jag ju att de är livsfarliga dödsfällor. De kan ju välta tillbaka och sluka ett litet barn som en stor, hungrig monsterkäft. Men då var de bara magiska. Vi hade ofta verktyg med oss. Sågar till exempel. Och spikar. Farliga saker. Och vi hade inga tider att passa. Vi gick hem när vi började bli hungriga. Det får mig att återigen tänka på min son.
Häromveckan kunde jag inte hitta honom när det var dags att äta middag. Han var inte inne hos grannen. Och vi hittade honom inte på de vanliga ställena. Vi utvidgade letandet till mer ovanliga ställen. Till mer farliga ställen. Till sist letade jag till och med i de låsta soprummen och tänkte att han kanske hade råkat låsa in sig där och nu satt där inne och grät och längtade hem.
Det gjorde han inte. Han satt hemma hos en annan kompis och när han tyckte att han var färdig med det knallade han hemåt. Hysterisk kastade jag mig om halsen på honom och fick honom att lova att aldrig mer gå hem till någon utan att berätta det för mig. Jag hade ju hunnit tänka tusen hemska tankar som involverade överkörda barnkroppar och snuskiga gubbar som lockar barnen med godis.
Tänkte mina föräldrar aldrig på sånt. Nej, inte vad jag kan minnas, svarar pappa. Och det som skiljer min och min sons uppväxt åt är inte något som bara handlar om oss. Det handlar om hela vår generation. Det finns forskning på det. Ett exempel från Sheffield i England visar att Ed som är åtta år i dag bara får gå 300 meter själv. Hans mamma fick som åttaåring gå 800 meter till simbassängen själv och hans morfar, som var åtta 1950, fick gå 1,5 kilometer till skogen. Generation för generation har barnens rörelsefrihet begränsats.
Möjligtvis vinner vi lite i överlevnad, men vad förlorar vi på att vi kontrollerar barnen så hårt? Jag skulle för mitt liv inte ha velat vara utan mina dagar i skogen och den sagovärld jag skapade för mig själv där. Dagarna kändes oändliga. Kravlösa. Vårt lands kanske mest erkände barnläkare Lars H Gustafsson skriver i sin bok Lek för livet att överstimulering och överstrukturering är vår tids främsta barnfiender. Lärande och aktiviteter uppstyrda av vuxna kan aldrig ersätta den livskunskap barnen får av att få leka och upptäcka själva.
Så jag tar ett djupt andetag och frågar sonen om han vill gå själv till skolan. Han lyser upp inifrån, slänger på sig ryggsäcken, tar sin sparkcykel (med hjälm på huvudet förstås) och drar iväg till sin egen värld.